Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan en antikommunist heja på damlandslaget?

/

Liberaler och borgerligt sinnade personer brukar ogilla skådespelaren Sven Wollter. Själva upprördheten bottnar i skådespelarens politiska uppfattningar.

Annons

Sven Wollter är nämligen kommunist av den riktigt gamla, eller ska vi säga nygamla, skolan. Den skola som anser att Josef Stalin var en stor ideolog.

När Wollter medverkade i SVT:s "Min sanning" (30/12) förkunnade den uppburne kulturmannen återigen att han uppskattar Stalin som teoretiker. "Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra", summerade skådespelaren.

Wollter har aldrig gjort någon hemlighet av att han är medlem i Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r). Partiet ger ut tidningen Proletären, som återkommande skingrar den borgerliga pressens "vilseledande information" om Kuba och Nordkorea. Partiet vill slå hål på lögnerna och ge den "sanna bilden" av kampen för socialism.

En minst sagt tuff uppgift för en antikvarisk vänstergrupp, men partiet har aldrig ryggat tillbaka inför halsbrytande upptåg. Runt millennieskiftet var det exempelvis den etablerade historieforskningen om Stalintiden som skulle punkteras.

I en rad av artiklar och broschyrer ville man övertyga om att Stalin inte hade varit så blodtörstig. Med anklagelser om att kända historiker var köpta borgerliga fähundar blev utrensningen nästan total.

Mannen bakom denna bedrift var busschauffören och centralkommittéledamoten Mario Sousa, en person utan forskarkompetens med hög proletär svansföring. Och i Sven Wollters parti räcker det långt.

En annan svensk som hör hemma i denna Veiron i ottan-liknande gemenskap är Pia Sundhage, tränaren för damlandslaget i fotboll. Men inte heller hon möts av någon större beröringsskräck.

Visst finns det debattörer som har kommenterat Sundhages politiska uppfattningar, men de stora folkstormarna har uteblivit. Lek med tanken att en svensk skådespelare ville hämta inspiration från den unge Hitler. Hur massivt hade avståndstagandet då inte blivit? Eller betänk att en öppen nazist blev landslagstränare. Skulle vi då inte ha gått man ur huse för att ordna bojkottaktioner? Den nuvarande utfrysningen av SD skulle förmodligen ha framstått som en mild sommarbris i jämförelse.

Jag säger inte att Wolter inte borde få spela teater eller att Sundhage ska bort från planen, men diskussionen om hur vi förhåller till förkastliga politiska rörelser måste ständigt hållas vid liv. Och måttstocken bör rimligen vara enhetlig. Det är den knappast i dag.

Nyligen protesterade den kända operasångerskan Malena Ernman mot att operaikonen Birgit Nilsson får pryda de nya 500-kronorssedlarna. Anledningen till protesten var att bilden föreställer Nilsson i färd med att spela en scen ur ”Valkyrian”, en opera skriven av den antisemitiske Richard Wagner, som dog 1883.

Med samma logik borde även Nilsson själv, som har beslagits med att sprida antisemitiska stereotyper i sina memoarer, rimligen bespottas med samma kraft. Frågan är bara hur vi ska dra gränsen. När övergår sunt avståndstagande till att bli tomma symbolhandlingar?

Frågan är inte enkel, och den kräver sin tankemöda. Men om vi låter Stalins ideologiska tvillingar ogenerat flyga under radarn har vi förmodligen inte tänkt klart än.

Mer läsning

Annons