Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommer socialdemokratin någonsin att bli relevant igen?

/

Socialdemokratiskt styre är normaltillståndet i stora delar av Norrland. Här uppe kan Socialdemokraterna säkert bevara denna särställning även fortsättningsvis, men på den nationella nivån råder andra villkor.

Annons

Ett år efter regeringsskiftet fortsätter S att ligga kvar på historiskt låga nivåer i opinionsundersökningarna. Partiledaren är föga populär och oppositionen fortsätter att knäppa regeringen på näsan genom nya tillkännagivanden.

S må ha vunnit tillbaka regeringsmakten, men det är en stukad socialdemokrati som kämpar för att försöka leva upp till den egna självbilden. Om partiet inte mäktar med att föra en socialdemokratisk politik nu när S väl sitter i regeringsställning finns det all anledning för partimedlemmarna att känna sig desillusionerade.

Blev det inte mer än så? Handlar det socialdemokratiska projektet i dag endast om att göra små finjusteringar av en utveckling som partiet inte längre styr över? Och om så är fallet, är det då inte lika bra att överge S för gott?

Att reducera socialdemokratins problem till personfrågor vore direkt felaktigt. Förklaringarna till dagens tillstånd måste sökas på ett annat plan.

I en artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift (2015/2) diskuterar Jonas Hinnfors S resa från "klar vaghet till vag klarhet" mellan 2013 och 2014. Hinnfors pekar bland annat på Socialdemokraternas problem att uppvisa tydlighet gentemot väljarna.

Retoriken om att något höll på att gå sönder på grund av skattesänkningar rimmade helt enkelt illa med att partiet sedan accepterade jobbskatteavdragen. Och med eftergifterna undergrävdes även möjligheterna att bedriva klassisk socialdemokratisk reformpolitik som kostar pengar.

Hinnfors noterar att en liknande dubbeltydighet präglade agerandet även på den parlamentariska arenan. Å ena sidan hätska angrepp på den borgerlighet som hade fått något att gå sönder. Å andra sidan utsträckta händer till samma borgerlighet. Å ena sidan ett samarbete med Miljöpartiet som indikerade fortsatt blockpolitik. Å andra sidan brandtal mot den "fördummande" blockpolitiken.

Hinnfors iakttagelser kastar ett visst ljus även över socialdemokratins nuvarande belägenhet och kommande utmaningar. Även om det görs en del återställare förefaller det osannolikt att en historiskt svag regering skulle vara beredd att höja skatterna så drastiskt att en klassisk socialdemokratisk politik kan föras.

För det första skulle en sådan chockterapi drabba tillväxten högst påtagligt, och för det andra skulle ett S som började verka i Daniel Suhonens anda bli en munsbit för Alliansen att sluka vid nästa val.

Men om S har någon självbevarelsedrift borde partiet se till att sluta gapet mellan retorik och praktik. Och allt talar för att detta måste ske genom förnyelse. Även S måste ställa om för att möta en verklighet där den globala konkurrensen hårdnar och tjänstesektorns betydelse ökar, allt medan asylinvandringen ställer krav på reformering av svensk bostads- och arbetsmarknad.

Att skälla på borgarna fungerade bra under åren i oppositionen. I dag börjar det dock bli uppenbart att tiden i opposition borde ha ägnats mer åt egen idé- och politikutveckling och mindre åt negativt kampanjande.

Mer läsning

Annons