Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att rasa som en borgerlig pr-strateg

/
  • Miljöminister Åsa Romson (MP) är åter kritiserad.

Det ligger i den politiska debattens logik att den som säger något förfluget får finna sig i att bli kritiserad. Det har landets vice statsminister och tillika miljöminister, Åsa Romson (MP), redan fått erfara gång på gång.

Annons

Det är dock rimligt att fråga sig om de kritikstormar som blåser upp runt personer i den politiska offentligheten verkligen står i proportion till tabbarnas dignitet. För faktum är att det i dag kan räcka med ett skämt som landar fel, eller en raljant liten blinkning som inte uppfattas som den var tänkt, för att mobbar av liktänkande snabbt ska formeras.

Några exempel kan ge en tydligare bild av fenomenet.

Under torsdagen medverkade Åsa Romson i humorprogrammet Tankesmedjan i P3. Statsrådet fick då frågan: "Var ligger Auswisch? Är det nära Sveisch?"

Och eftersom Romson är en högst mänsklig politiker, som har vandrat in i politiken från en annan sfär än broilerfabriken, råkade statsrådet göra det fatala misstaget att besvara frågan med samma mynt som programledaren. "Auswisch" det ligger i södra Tyskland, förklarade en märkbart road Romson, som i nästa andetag angav Polen.

Därmed var anden ute ur flaskan och stora delar av Twitters borgerliga klientel rasade innan det ens hade klargjorts huruvida miljöministern hade svarat fel eller skämtat. Visst hade Romson hamnat snett, men den här gången hade hennes kritiker uppenbara problem att "rasa" på ett pr-mässigt klokt sätt. "Man får nog se det i det perspektivet, att det är politiska motståndare som tar tillfället i akt", konstaterade statsvetaren Jonas Hinnfors lakoniskt i en intervju i Svenska Dagbladet.

Att ett statsråd granskas och döms hårdare än andra är i sig inte konstigt. Men frågan är om inte det politiska klimatet börjar bli mer än lovligt stingsligt. Samma mekanismer som Romsons medverkan i Tankesmedjan triggade i gång drabbar nämligen långt fler än bara politiker på toppnivå.

Miljöpartiets kommunalråd i Malmö Nils Karlsson fick exempelvis utstå exakt samma behandling som Romson efter att ha dragit en serie skämt med Hitler-analogier, varav ett löd: ”Så KD har en ny partiledare? Vet ni vem som mer var partiledare? Hitler.”

Omdömeslöst? Tvivelsutan, men kommunpolitikern likställde knappast KD-ledaren med Hitler. Han försökte uppenbarligen locka till skratt. Likväl blev affären en riksnyhet, och inflytelserika mediaprofiler som Expressens reporter Niklas Svensson anförde korståget. Även denna gång var det åtskilliga politiska motståndare till MP som "tog tillfället i akt".

I dagarna har även Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg fått en släng av sleven, efter att ha pikat borgerligheten i en lättsam krönika. En amerikansk psykolog hade nämligen gjort tester där försökspersonerna hade fått spela Monopol. De rika spelarna hade under försöken blivit mer och mer otrevliga. De hade demonstrativt visat upp sin rikedom och belönat sig själva rikligt med kakor.

Enligt forskaren existerar det en "skitstövelseffekt", i så måtto att förmågan till empati minskar i takt med att rikedomen ökar. "Högerns värderingar kan i själva verket vara en dold sjukdom, typ", summerade Lindberg skojfriskt.

Men den svenska högern skojar man inte med ostraffat, ty delar av den saknar uppenbarligen humor. Hur ska man annars förklara att Svenska Dagbladets ledarredaktion släpper fram en svavelosande uppgörelse signerad Janerik Larsson?

"Att en ledarskribent på en svensk, stor dagstidning över huvud taget leker med sådana totalitära föreställningar som att vissa åsiktsmotståndare skulle vara mentalsjuka är för mig verkligen obegripligt. Ungdomlig förvillelse är en dålig ursäkt. Tyvärr är ett språkbruk fyllt av hat och oförståelse för andras samhällsskapande ambitioner nu allt vanligare i den unga vänsterns inlägg."

Och hur ska man förklara att Slöseriombudsmannen och bloggaren Rebecca Weidmo Uvell betecknar krönikan som ett nytt lågvattenmärke, samtidigt som hon kallar Lindberg för "en skam"?

Påfallande ofta tycks det vara samma personer som i normala fall protesterar mot en upplevd åsiktskorridor som är de ivrigaste och mest kompromisslösa drevhundarna.

Är inte det ironiskt? Närmast skrattretande.

Mer läsning

Annons