Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Barn måste få plats i offentligheten

/

Johan Linander, en före detta riksdagsledamot (C) har tagit bladet från munnen och skrivit en debattartikel om barnfria zoner ombord på tåg och flygplan.
Det är svårt att säga varför detta är en fråga han brinner för. Enligt texten är hans främsta argument att det ska vara skönt för föräldrar att slippa medpassagerarnas gnäll över kinkiga barn.

Annons

Jag kan hålla med honom om att det är väldigt otrevligt att som förälder få kommentarer om sina barns uppförande av fullständiga främlingar. Men det är inte barnen som är problemet, utan dessa människor som tar sig rätten att kommentera och döma utan att vara insatta i rådande omständigheter kring barnet och familjen. Det är inte barnen som är problemet, utan vuxna hänsynslösa människor som inte inser att barn är barn och måste få vara det.

Resebyrån Ticket gjorde i fjol en undersökning som visade att en av tre resenärer vill ha möjlighet att välja barnfri avdelning när de flyger. En av fem sade sig villiga att betala extra för detta.

Bortsett från att det i sak är en icke-fråga, då de flesta tåg har tysta avdelningar och flygets business class brukar vara befriad från barn i de allra flesta fall, så är det ändå intressant att diskussionen om barns rätt att vistas i offentliga miljöer kommer upp med jämna mellanrum.

Det är självklart lätt att utan närmare eftertanke svara på en fråga att man gärna fikar i lugn och ro eller att man helst reser utan att störas av barnskrik. Men vid närmare eftertanke är frågan större än så. Det handlar om hela vårt samhälle, och inte bara om vår syn på barn, utan även hur barnen påverkas av att ständigt hänvisas till separatistiska miljöer, anpassade helt och hållet efter deras behov och där de inte behöver ta någon hänsyn till vuxna som vill ha lugn och ro.

Även vuxna människor kan uppföra sig väldigt störande. För att de är människor. Det går inte att förbjuda människor att existera, inte ens då deras uppförande inte är kompatibla med ens egna behov.

Det är populärt att klaga på unga. Det har det i och för sig alltid varit, men det gör det inte mindre sant att ungdomen ofta skylls för att bara söndercurlade, ouppfostrade och lata. Frågan är vad dessa separatistiska miljöer gör med barnen? Hur påverkar det barn att aldrig behöva konfronteras med eller lära sig att ta hänsyn till vuxenvärlden, den verklighet de en gång kommer att tvingas ut i?

Hur skulle det påverka vuxna att ständigt befinna sig i barnfria offentliga miljöer? Att aldrig behöva konfronteras med andra barn än de egna eller vännernas?

Jag tror att vi är många som går miste om mycket här. Framförallt missar vi att barn är människor. Inte i blivande, utan färdiga, alldeles riktiga människor som dessutom tål mer än man tror om man undviker att bädda in dem i madrasserade lekländer. Dessa anpassade miljöer bidrar också till att föräldrar ges möjlighet att brista i uppmärksamhet, och att barnen i allt högre grad är hänvisade till lek med antingen andra barn eller sina föräldrar. De ges sällan utrymme att träna på livet i den "verkliga världen".

Alla barn klarar inte av att visa den hänsyn som krävs i vissa särskilda situationer. Det är besvärligt, både för föräldrar, barnet självt, och för omgivningen. Men problemet här kan ändå knappast vara barnet, utan snarare den snäva omgivningen som tar sig rätten att fälla otrevliga och dömande kommentarer till föräldrar, utan att ha någon aning om varför ett barn beter sig som det gör i en given situation. .

På platser där barnfamiljer möter vuxna utan barn finns fler vuxna som kan hjälpas åt att ta hand om barnet. Visst, föräldrarna har alltid det yttersta ansvaret, men det ligger ändå något i uttrycken att alla barn är allas barn, och att det behövs en hel by för att fostra ett.

Det är ofta jobbigt att ha små barn. Men det blir inte mindre jobbigt för att barn i allt högre utsträckning anses vara störande element endast i egenskap av att vara barn. Det blir inte mindre jobbigt när föräldern förväntas inte bara skydda sitt barn, utan även att skydda omgivningen från sitt barn.

Vi behöver inte fler barnfria platser. Vi behöver fler platser där människor i alla åldrar kan mötas, och där barn får möjlighet att träffa och lära känna vuxna människor. Där barn ges utrymme att skapa relationer utanför kärnfamiljen eller förskolan. Där ålder är en ickefråga. Det skulle göra både barnen och oss vuxna klokare, och det skulle avlasta alla stackars föräldrar som sliter med barnens uppförande i de allt fler situationer som uppstår där barn förväntas möjligen synas, men absolut inte höras.

Mer läsning

Annons