Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det är inte lätt för "Liberalerna" – Björklund är nu sosse även om invandringen

Annons
Än lever folkpartismen. Jan Björklund må ha bytt namn på partiet, men bevisar gång efter annan att det inte alltid är så lätt för Liberalerna att vara liberala.Foto: Henrik Montgomery / TT

Tajming är inget som kännetecknar en folkpartist.

Det ska gudarna veta.

Ta bara namnbytet.

Det var inte inför valet 2006, då globaliseringen nått crescendo och liberalismens segersvit sedan Berlinmurens fall tycktes oändlig, som partiet till sist skred till verket och genomförde namnbytet till Liberalerna. (Vilket hade diskuterats i årtionden.)

I stället blir det hösten 2018 – efter finanskris, eurokris, Trumpvalet, Brexitomröstningen – som partiet hissar liberalismens solblekta och vindpinade fana i val.

Men ibland går taktlösheten hand i hand med det finaste med riktigt liberala politiker: Att de bara står där, med sina ideal och principer, alldeles oavsett åt vilket håll det än blåser.

Jan Björklund har dock fingrarna vätta i luften.

"Liberalerna är mest liberala", deklarerade han i en intervju i SvD (19/2) och gick samtidigt till angrepp mot Centerpartiets invandringspolitik, vilken Björklund menar är dålig då den skapar större klyftor. Det gamla bondeförbundet har en "nyliberal inställning", sa han anklagande. Själv är han dock förnuftigt "socialliberal".

Sannolikt är det centerledaren Annie Lööfs olika förslag om att försämra "kvaliteten" i flyktingmottagandet – exempelvis att låta invandrare i vissa fall låna pengar, i stället för att dela ut bidrag – som väckt ont blod.

Syskonkärlek? Annie Lööf och Jan Björklund gnabbas om vem som är

Egentligen tycker jag att det är ganska fånigt att i en stor dagstidning skriva texter av karaktären vad vore det liberala att göra i situationen X? Men jag ska göra ett undantag för Jan Björklund.

För även om rimligheten i C-förslagen som Björklund hängt upp sig på går att diskutera – inte minst hur realistiskt det är att den människa som invandrar mitt i livet hinner betala av pengarna innan pension – så går det knappast att ifrågasätta att det är en i grunden liberal ambition att sänka invandringens kostnader för att på så sätt kunna ta emot fler människor som flyr.  

Asylrätten innebär nämligen just detta: en möjlighet till skydd den dagen kriget kommer. Löftet är alltför sällan infriat, men sådan är i alla fall principen. Den innebär dock ingen given rätt till försörjning.

Låt oss ta det från början:

Efter enorma katastrofer för mänskligheten i de två världskrigen enades världens länder om ett system där en överordnad ordning är att vi ska försöka hjälpa varandra i det fall våra länder drabbas av krig, kris och katastrof.

Jag brukar när jag resonerar om detta med läsare ibland använda mig av den av socialliberaler som Björklund ständigt framhållne filosofen John Rawls tanke om en "okunnighetens slöja", bakom vilken vi ska fatta beslut utan att i förväg veta om vi själva en gång kommer att behöva stödet ifråga eller ej. (Rawls förutsatte en nationalstat, men jag menar att resonemanget går att tillämpa även på global nivå.)

Den människa som föddes i Sverige – och därmed lever ett liv i fred, frid och oroar sig över vårdköer, kommunalt slöseri och maktfullkomliga socialdemokrater – kunde om livets lott fallit annorlunda ut ha hamnat i ett läge där hon tvingas lämna allt för att undkomma bomberna, förföljelsen eller den etniska eller religiöst betingade rensningen.

De syrier som i dag kliver av tåget i en svensk bruksort har själva ingen skuld till att deras hemland fallit sönder i inbördeskrig. Lika lite som vi som fötts i Sverige personligen är att tacka för vårt lands stora välstånd.

Få tankar skrämmer mig mer än att en dag behöva packa ett par resväskor och lämna allt: Hembygd, vänner, minnen, och sedan se allt rasar samman vid horisonten medan tåget tuffar mot kontinenten. Att fly för att kanske aldrig mer återse Sverige, och om jag en gång kan komma åter, inte känna igen det efter krigets fasor.

Hade situationen varit den omvända och vi flytt för våra liv hade vi helt enkelt velat att syrierna tog emot oss.

Vi hade givetvis varit tacksamma för att under den första tiden i det nya landet ha möjlighet till fri eller subventionerad bostad, mat för dagen och en rimlig chans att börja om. Språkkurser och assistans i kontakten med myndigheter hade också haft stor betydelse.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Om inte vi har råd med medmänsklighet, då har ingen det. Men låt oss, då detta är en idétext, ponera att vi inte alls hade råd: Att alternativen är ingen invandring och bevarad jämlikhet i samhället eller invandring och ökade klyftor.

Då kommer moralen in – och Björklunds ideologiska kantring.

Jan Björklund är en stark realpolitiker men försöker också hålla ordning på (de liberala?) principerna. Han lyckas sådär. Foto:Vilhelm Stokstad/TT

Ställt på sin spets ger hans resonemang att invandrarens relativa fattigdom i relation till befolkningen som fötts i landet i sig är ett argument för varför invandring inte är möjligt. Välfärdssystemen och graden av ojämlikhet i samhället går före.

Det finns ord som beskriver detta synsätt.

Liberalism är det inte.

Det är i bästa fall sosseri.

Värst är att argument som Björklunds gör att man till sist kan säga nej alldeles oavsett hur stor invandringen är och vilket "tryck" det än är på välfärden. För ordningen rubbas ju! Vårt land tillhör världens allra rikaste och de människor som flyr hit för därmed också med sig behov av saker som sjukvård och utbildning. Efter att de haft chans att etablera sig i Sverige kommer många att bidra med långt mycket mer än de "kostat", genom arbete och engagemang i samhället.

Nu är partipolitik tack och lov inte någon tävlan i ideologisk renlärighet. Men det är ändå mer än lovligt tramsigt att, som Björklund, slå sig för bröstet som "mest liberal" för att i nästa andetag falla ut i resonemang som gör att man inte behöver ha gått en enda LUF-kurs för att se att han inte är det.

Exemplet fångar också varför Folkpartiets namnbyte blev högst olyckligt.

Partier är nämligen inte ideologier utan alltid ett realpolitiskt mishmash. "Liberala" C är ju, för att ta ett flagrant exempel, fortfarande för monarki och blir därtill ofta irrationellt nostalgiska när det gäller landsbygden.

Rätt vad det är kommer ett förslag om "kopeng" rakt ned i böndernas plånböcker!

Att Björklunds parti numera kallar sig Liberalerna har också gjort livet surare för liberala ledarsidor som denna.

Och just det, Jan Björklund, när vi ändå håller på. Det är heller inte särskilt "liberalt" att:

1. Förbjuda mobiltelefoner i klassrum (särskilt som rektorerna redan i dag kan besluta om sådana ordningsregler).

2. Förbjuda etablering av nya religiösa friskolor (om vi nu har fritt skolval och fri etableringsrätt...),

3. Återinföra värnplikt.

4. Smöra för särintressen som Villaägarna genom att föreslå sänkt reavinstskatt ("flyttskatt").

Sedan kan det ju vara rätt ändå, även fast det inte är liberalt. Men nog vore det klädsamt om liberalpartisterna blev lite varsammare med vad man försöker kränga som "liberalism".

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling

Gabriel Ehrling är liberal ledarskribent.

Mer läsning

Annons