Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En aktie för änkor och faderlösa

/

Det var vad jag i unga år fick lära mig att en SCA-aktie var.

Annons

Stabil. Hyfsad utdelning varje år. Trygg och säker.

Om man som jag tillbringat de formativa barn- och ungdomsåren i Sundsvall så var SCA också synonymt med ständigt närvarande, väldigt nära och helt naturligt. Det var inte riktigt "såg vid såg jag såg varthelst jag såg", men inte långt därifrån.

Det rådde inte direkt brist på fabriker, studiebesök för att titta på massa-tillverkningen och föreläsningar om hur papper återvanns i SCA:s regi. Det fanns också minst en ättelägg till någon SCA-direktör i klassen, oavsett vilken skola och stadium jag gick på, och jag kunde SCA:s organisationskarta när jag gick på högstadiet (lite nördigt, men barn som växer upp i Kiruna kan väl rabbla namnen på personerna i LKAB:s koncernledning, eller hur?).

På mellanstadiet fick min klass – som alla andra klasser i Sundsvall på den tiden – åka på lägervecka till det gamla bruket i Österström och klappa contortatall. "Känn så mjuk contortan är! Titta på den fina energiskogen! Här får ni kepsar med företagsloggan på! SCA! SCA! SCA!"

Att oproportionerligt många personer i min bekantskapskrets gick vidare och blev jägmästare och skogsvårdare var kanske inte så konstigt. Indoktrinering är ändå rätt effektivt, särskilt när man riktar sig till små barn.

SCA var Sundsvall och Sundsvall var SCA.

Det gör därför lite ont i mig när det nu öppnas fler uteslutningsärenden inom SCA-sfären än vad Sverigedemokraterna mäktar med under en vanlig månatlig utresning. Verkställande direktören bort. Styrelseordförande bort. 500 (!) revisorer granskar flygresor och mutjakter, så fler huvuden kan komma att rulla.

Det gör lite ont.

Inte för att jag egentligen är förvånad. Fartblinda direktörer finns i alla större börsbolag, och i ett skogsindustriföretag – förlåt, numera hygienproduktföretag – som SCA, där jägarexamen och älgstudsare är ett måste för att kunna göra karriär, är det inte konstigt att det anordnas fina jakter.

Omfattningen av flygresorna med privatplanet var så klart chockerande, men alla i Sundsvall är ju väl medvetna om hur mycket den numera utmanövrerade SCA-bossen Sverker Martin-Löf gillar att resa. Alla kommer ihåg hur den till Sundsvall allt annat än välvilligt inställde sverkermartinlöf – det ska uttalas i en snabb utandning, det fick jag lära mig som barn – reste till Stockholm stup i kvarten under åren som vd. En dag tog han till och med huvudkontoret med sig.

Men det smärtar ändå.

Jag vill inte att det här är det SCA ska vara synonymt med. Jag vill att företaget jag växte upp i närheten av ska vara en positiv kraft, särskilt i den del av landet som man är så starkt förknippad med. Det är illa nog att man skövlar kulturområden (ni känner väl till skandalen med Petersvik?) och lurar kommunpolitiker (när SCA säger åt de styrande i Sundsvall att hoppa är svaret som bekant alltid hur högt?). Måste man bränna det lilla förtroendekapital man har kvar på flygbränsle?

2009 var SCA:s ledning gentil nog att lägga bolagsstämman i Sundsvall i stället för i Stockholm.

Kanske vore det läge att göra det igen, som en fin liten gest till företagets historia och rötter, och en påminnelse om var man kommer ifrån? Kanske redan nästa år? 2016 ska ju utrensningarna vara helt klara och nye ordföranden Pär Boman borde ha en kommunikationsplan färdigställd för att kunna berätta hur förtroendet för företaget ska återupprättas.

Lyckas han klämma in något om änkor och faderlösa i sitt tal till stämman får han en extra grankvist i hatten vid nästa älgjakt.

Mer läsning

Annons