Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Jag är så trött på tiggeridebatten

/
  • Ramona Simion blev erbjuden jobb hos Mäklarhuset när hon satt utanför dem och tiggde. Något som tycks uppröra vissa tiggerimotståndare.

Jag börjar bli trött på att se tiggarna utanför våra butiker. Trött på känslan av att slantarna man gräver fram ur fickorna och släpper ner i deras pappmuggar ändå inte gör någon skillnad. Trött på vetskapen att fattigdomen är som ett slukhål, hur mycket jag än ger kan jag inte lösa problemen, mer än högst tillfälligt för enskilda individer.

Annons

Det är lätt att känna maktlöshet inför situationen, och jag är knappast ensam om det.

Men hur trött jag än är på att se denna fattigdom och misär på nära håll, så är jag ännu tröttare på debatten om tiggeriet. På hatet mot dem som tigger. På det höga tonläget och rösterna som höjs för förbud. När moderaterna Beatrice Ask och Tomas Tobé skriver i DN att de kommer att föreslå att "organiserande av tiggeri ska kriminaliseras", då vet min trötthet inga gränser.

Jag har skrivit om det tidigare. Om organiserat tiggeri. Sådant som Röda Korset, Läkare utan gränser och Cancerfonden ägnar sig åt. Till och med Moderaterna organiserar tiggeri för att fylla partikassan. Så när någon föreslår kriminaliserande av organiserat tiggeri finns det all anledning att ställa frågan om vad de verkligen menar. Vad är det som skiljer detta organiserade tiggeri de vill förbjuda från det organiserade tiggeri de själva ägnar sig åt?

Det kanske är en barnslig fråga. Den som läser vidare i DN-artikeln får nämligen klart för sig att vad de egentligen vill är att städa bort tiggarna från gatorna. Vad de vill är att vi ska slippa se fattigdomen. Genom att jaga bort tiggarna, hindra dem från att etablera boplatser som förfular våra städer. Det är på sätt och vis begripligt. Jag antar att de som provoceras av att se tiggeriet är lika trötta som jag. På att tvingas möta fattigdomen. På att inte kunna värja sig. På att varje dag tvingas dividera med det egna samvetet och välja att ge eller inte ge några kronor, och må dåligt hur än man gör för att några kronor i pappmuggen löser inga problem.

Två professorer vid Lunds universitet, Per Eriksson och Hans Swärd, skrev i DN på torsdagen om forskning som finns kring fattigdom och tiggeri, och konstaterar, föga förvånande, att ett tiggeriförbud inte löser problemen, vare sig på kort eller lång sikt. Det är snarare kostsamt och cementerar fattigdom och utanförskap. Varför det framstår som än tydligare att förslag om förbud endast handlar om tröttheten. Om maktlösheten. Om oviljan att se och om förmågan att förtränga fattigdomens existens om man slipper se den.

Ask och Tobé lyfter även den fria rörligheten i EU, för att direkt räkna upp en rad villkor som gör det mer eller mindre omöjligt för fattiga människor att utnyttja den. Och problemet tycks inte riktigt handla om krav på försörjning och arbete heller, att döma av reaktionerna på att Mäklarhuset i Sundsvall erbjuder tiggaren Ramona arbete. Då tycker tiggerimotståndarna plötsligt att jobben ska gå till svenskar. De glömmer då helt bort de tusentals svenskar som årligen använder sig av möjligheten att arbeta och studera i andra EU-länder. En rättighet som gäller alla, även fattiga.

Det är lätt att bli trött. Trött på motsägelsefull argumentation för att få stopp på tiggeriet. Trött på hatare och trött på politiker som ingenting gör eller som gör fel när de väl gör något. Det är lätt att lasta över ansvaret på tiggarnas hemländer.

Men i argumentationen om Rumäniens ansvar och hävdandet att det är där och endast där man kan komma åt problemet på riktigt glömmer vi bort migrationens möjligheter att lyfta människor ur fattigdom. Vi glömmer bort att migration förbättrar livet inte endast för dem som migrerar utan även för deras anhöriga i hemländerna. Vi glömmer att det på sikt är bättre både för individen som migrerar, för landet hen migrerar till och för hemlandet att människor flyttar från fattigdom. Om detta finns utmärkt läsning i Fredrik Segerfeldts bok Migration och utveckling, utgiven på Hydra förlag 2014.

Jag är verkligen trött. Trött på alla dem som hävdar att vi cementerar fattigdomen när vi lägger några kronor i tiggarnas pappmuggar. För även om det på kort sikt känns som att kasta pengar i ett slukhål, så kan tiggandet för dessa människor vara det första steget upp ur fattigdomen, mot ett bättre liv. Kanske inte för sig själva men för kommande generationer. Dessutom är det alldeles frivilligt att ge. Ingen måste bidra, som inte väljer att göra det.

Jag är fruktansvärt trött på att gång på gång känna mig tvungen att ge mig in i den här debatten. Jag är trött på fattigdomen. Ändå är jag knappast ens i närheten av att vara så trött som de tiggande EU-migranterna är efter sina långa dagar sittande på knä utanför våra butiker. Deras existens är inte ett stort problem för mig. Deras fattigdom är däremot ett stort problem för oss alla som vill ha ett civiliserat samhälle, och därför måste vi ta till alla medel vi kan för att utrota den. Att lägga locket på är inte ett av dem.

Mer läsning

Annons