Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Löfven är bäst som Löfven

/
  • Det var många som ville skaka hand med statsminister Stefan Löfven när han var hemma i Norrland.

Varför låter man inte Löfven vara Löfven?

Annons

Jag tror att jag har använt den formuleringen i en ledartext någon gång. Jag vet med säkerhet att jag sagt det till journalistkolleger, socialdemokratiska partiarbetare och en gång till en oförstående amerikansk pensionär som stod och lyssnade på ett Löfven-tal utan att fatta ett ord svenska.

Stefan Löfven har en personlig historia att berätta som en PR-konsult inte ens skulle kunna drömma ihop. Han var det lilla barnet som skickades till fosterföräldrar i Ångermanland eftersom mamman i Stockholm inte kunde ta hand om honom. Han växte upp i en hårt arbetande familj i röda Ådalen. Han slet i skolan. Arbetade. Blev svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik. Fackombudsman. Metall-ordförande. Och en dag – tack vare hårt arbete, slumpen, Håkan Juholts klavertramp och Elvy Söderströms partitaktiska briljans – blev han Socialdemokraternas ordförande. Nämnde jag att han en gång träffade Olof Palme också?

Det är en så perfekt story att man knappt tror att den är sann. Den innehåller solidaritet, utbildning och tung basindustri – alla beståndsdelar som krävs för det svenska välfärdsbygge som Socialdemokraterna anser att endast socialdemokrater kan bygga.

Så varför låter man inte Löfven vara Löfven?

Varför skriver hans stab tal åt honom där han ska prata gröna jobb och feminism när metallaren från Ådalen symboliserar allt annat än det?

Varför får Stefan Löfven inte prata mer om det han kan – jobb, jobb, industri, jobb, svetsfog, jobb, Norrland, infrastruktur och jobb – och lite mindre om utrikespolitik och digitalisering?

När det stod klart att Stefan Löfven skulle första maj-tala i Sundsvall såg jag framför mig hur Socialdemokraternas PR-maskineri ännu en gång skulle missa ett utmärkt tillfälle att lyfta sin partiledare. Sundsvall, staden mellan fabrikerna, där ångorna från SCA:s pappersbruk blandas med utsläppen från det oligarkägda aluminiumsmältverket, med det sulfat-doftande Timrå i närheten och Löfvens hemstad Örnsköldsvik bara ett par timmars försenad SJ-tågresa bort.

Hemmaplan.

Om Stefan Löfven hade gått upp på scenen på stora torget i Sundsvall och pratat kärnkraft, tung basindustri och kryddat det hela med några anekdoter om GIF Sundsvall hade han för evigt blivit ihågkommen som den bästa första maj-talaren i Sundsvall genom alla tider.

Det började bra. Det tog 20 sekunder, sedan kom första referensen till Giffarna. Faktum är att det var den enda referensen till fotbollslaget i Löfvens hjärta, men GIF Sundsvall nämndes i alla fall fler gånger än Miljöpartiet, de där gröna som Socialdemokraterna typ har en regering tillsammans med…

Kärnkraft blev det inte heller något alls med; Socialdemokraterna anno 2015 gillar vindkraft och gröna innovationer, inte nukleära lösningar, till partiledarens stora förtvivlan (han döljer det dock väl).

Och trots att Löfvens kära BAE Systems Hägglunds just förlorat en mångmiljardorder (danska försvarsmakten valde att köpa fordon av schweizarna i stället), och Örnsköldsvik antagligen förlorar en hel del arbetstillfällen och kompetens, så blev det inget om försvarsindustrin. Socialdemokraterna anno 2015 gillar inte riktigt försvarsmateriel, till partiledarens stora förtvivlan (han döljer det dock inte lika bra som besvikelsen över det där gröna tjafset).

Men se, det blev en hel del jobb. En hel del skola. En del om solidaritet med referenser till den egna uppväxten. Trovärdigt, vackert, snyggt retoriskt förpackat.

Någon stor folktalare blir han nog aldrig, Stefan Löfven, men partifolket har tränat honom bra. Det låter inte lika ihåligt som förut då han pratar om kampen för jämställdhet i arbetslivet. Han klarar av att säga ”cleantech” utan att liksom spotta ur sig ordet. Ja, Socialdemokraternas partiledare pratar till och med om regeringens utrikespolitik som om han varit med uppe på UD och format den.

Löfven börjar bli en annan Löfven.

Opinionssiffrorna visar att det är en rätt usel taktik, men på Socialdemokraternas partikansli skyller man säkert nedgången i opinionen på det där gänget med ständigt osäker dagsform, som ogillar försvarsfrågor och som viker ner sig när det gäller som mest i slutet av säsongen.

Miljöpartiet, alltså. Inte GIF Sundsvall.

Mer läsning

Annons