Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Myten om vad "de andra" tjänar påverkar politiken

/

Är det samhällets rika som är problemet, eller är problemet de fattiga? Svaret på denna fråga ringar in den svarandes ideologi.

Annons

För dem som helt ser de rika som problemet bör de rikas resurser dras in, lämpligen av staten, och fördelas bland de fattiga. För dem som ser de fattiga som problemet kan i stället de rika, kapitalisterna, ha en roll i att lyfta fattiga ur fattigdom.

Svenskarnas syn på inkomsterna är mycket egalitär jämfört med andra länder. Dessutom dominerar en statisk syn på ekonomin, den antas helt enkelt vara ett parti Svälta räv - den enes rikedom är en följd av andras fattigdom, välstånd förutsätter någon annans obestånd.

"Har Andersson, Pettersson eller Lundström kommit på grön kvist? Köpt ny bil? Större hus? Semestrat utomlands? Jaha, det är på min bekostnad, förstås!"

Å andra sidan finns i Sverige en mycket stark arbetsmoral, att alla ska arbeta och göra rätt för sig. Alliansens stora politiska projekt var att vädja till denna andra komponent i folkdjupet.

Såväl arbetsviljan som belöningen för att arbeta ökade av jobbskatteavdragen som S nu behåller. Kraftigt ökade inkomster för vanligt folk har också varit med och på ett närmast unikt sätt hållit uppe inhemsk efterfrågan i en tid när omvärlden upplevt den sämsta ekonomiska utvecklingen sedan 1930-talet. Det räddade svenska jobb.

Linjerna är långa, och oberoende av regering, från Sverige i 1980 års tappning. Aldrig har något samhälle någonstans, inklusive de kommunistiska, uppvisat en så platt inkomststruktur. Aldrig har det lönat sig så dåligt i ett samhälle att utbilda sig och ta större ansvar.

Då dominerade föreställningen att det är rättvist om alla tjänar ungefär lika. Den har i någon mån kommit att utmanas av föreställningen att det är djupt orättvist om alla tjänar ungefär lika.

Se exempelvis ryggmärgsreflexerna efter alliansens förslag om inrättandet av förstelärartjänster (liknande system föreslogs också för förskolor och vårdinstitutioner) med 5000 kronor högre lön för dem som tar ett större ansvar och är särskilt duktiga pedagoger.

Genast påstår naturligtvis någon (läs: Göran Greider) att systemet i själva verket inför "andrelärartjänster" och att ingen borde uppmärksammas särskilt med någon riktad lönehöjning. Lika för alla. Annars är det orättvist.

De som särskilt trycker på inkomstskillnadernas trend sedan 1980 använder med förkärlek begrepp som "klyftor" och bortser gärna helt från hur utvecklingen varit för gruppen fattiga. Det egalitära idealet blir överordnat kampen mot den absoluta fattigdomen.

För ett halvår sedan visade SCB att andelen barnfamiljer som bara har råd med de nödvändiga omkostnaderna (existensminimum) mer än halverades under perioden 1997-2011. I takt med stigande reallöner och lägre inkomstskatter lyfts hushållsekonomin för barnfamiljerna med lägst inkomster.

Sedan 1998 har det blivit 131000 färre barn i Sverige som lever i gruppen barnfamiljer som bara har råd med det nödvändigaste.

Det är naturligtvis en dramatisk förbättring. Hörde du något om den i valrörelsen? Nej, men antagligen desto mer om skillnader mellan inkomstgrupper.

Nu finns det siffror på hur framgångsrikt den politiska retoriken från vänster vädjar till svenskarnas egalitära ideal. Svensken i genomsnitt är övertygad om att andra har det bättre ställt och begär följaktligen en politik som gör något åt "de andra".

SCB lät 4500 svenskar över 18 år uppskatta sin egen inkomst i förhållande till andras. Svaren jämfördes sedan med deklarationerna. Hela sju av tio låg mer än 10 procentenheter ifrån sin relativa inkomst och 92 procent av dessa hade underskattat sin inkomst i relation till andra.

Tre månader senare delades alla svarande in i två grupper, båda tillfrågades om sina politiska ståndpunkter men den ena av dem fick också saklig information om vad de faktiskt tjänade i relation till andra.

Gruppen som fick korrekt information ändrade politisk uppfattning och blev mindre benägen att förorda omfattande statlig omfördelningspolitik.

Se där. Verkligheten är vänsterns värsta fiende.

Mer läsning

Annons