Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kunglig hovleverantör av lördagsunderhållning

/

Annons

På lördag gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist. Det kommer att bytas ringar, torkas tårar, åkas kortege och skjutas salut. Allt i direktsändning, noga dokumenterat av pressfotografer, till en kostnad av cirka sex miljoner kronor.

Statsangelägenhet? Tveksamt.

Däremot är det ett av Sveriges mest publika äktenskap som ingås. Ett samhällsäktenskap, för att använda uttrycket från den nya antologin Politik och passion – svenska kungliga äktenskap under 600 år.

Där skildras de utdragna förhandlingarna som förekom alliansen mellan Erik av Pommern och Filippa av England. Hur äktenskapet mellan Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark skulle förbättra relationen mellan länderna. Löften om goda handelsförbindelser under prins Wilhelms och den ryska storfurstinnan Maria Pavlovnas bröllopsmiddag.

Då var det storpolitik i fokus, ett band mellan nationer och familjer. Därför beskrevs relationerna som att utländska prinsessor kom hit för det svenska folkets skull – för att bli vår drottning och föda vår blivande statschef. Att hon även skulle bli någons livskamrat var sekundärt, vilket ändrades på 1800-talet, när pressen insåg potentialen i att utforma en ny sorts hovjournalistik.

Kungafamiljen är pålitliga ceremonileverantörer av dop, födelsedagar, förlovningar, bröllop och begravningar, som svenska folket via medierna kan följa i realtid, likt en dokusåpa utan slut. I gengäld får monarkin god publicitet som genererar popularitet och fortsatt apanage.

I den mediedramaturgin passar äktenskap mellan mannen av börd och kvinnan av folket – eller vice versa – utmärkt. Sagan om prinsen och flickan från Älvdalen säljer helt enkelt fler lösnummer än masteruppsatsen från 2013, där det fastslås att kungens återkommande statsbesök är onödiga för svensk export.

Det gynnar utan tvekan monarkin, för även om resonemangsäktenskapens tid är förbi, ligger kungahusets överlevnad i att forma allianser. Inte med andra nationer och furstehus, utan med medierna och svenska folket. Det åstadkoms dels genom att främja 2000-talets hovjournalstik: Ju mindre politik som tråkar bevakningen, desto större blir utrymmet för skimrande sagobröllop. Dels genom att gifta in rödblodiga i kungahuset och poängtera att prinsens äktenskap visserligen är en privat kärlekssaga, samtidigt som man försöker ge bilden av att bröllopet är en stor inrikespolitisk händelse, eftersom Sverige får en ny prinsessa.

Upplägget fungerar bara så länge landets journalistkår håller sig till 1800-talsjournalsitiken och underdånigt niar, ställer halvfåniga frågor och låtsas att kungliga brudar och gravida prinsessor är statsangelägenheter.

När helgen är slut är det dags att byta vinkel. Sveriges statsskick förtjänar betydligt professionellare bevakning än att degraderas till en kunglig hovleverantör av lördagsunderhållning.

Mer läsning

Annons