Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Låt Aleksijevitj få det nästa år

/

Annons

Jag känner inte till den franske författaren Patrick Modiano. Så jag kunde väl låta det stanna där. Jag har inget att tillföra i diskussionen om årets Nobelpristagare i litteratur.

Fast så lätt kommer Du inte undan. Låt oss fundera över vem som bör få priset nästa år!

Min kandidat lär – tills den dag hon väl får priset – vara den vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitj. Hon ger oss en bild av en svunnen värld, som vi behöver känna till om vi ska förstå vad som nu sker i Ryssland och de grannländer som avskilde sig från Ryssland vid Sovjetunionens fall.

Nobelpriset får hon nog, den dag hon får det, mest för sitt i mina ögon unika sätt att med intervjun som form, skapa en bild av världen som fungerar väldigt väl i bokform. Fast jag tänker som vanligt mest på politiken.

I dag finns bara en endimensionell beskrivning av Sovjetunionen. Landet var en diktatur där oliktänkande förtrycktes och under vissa tider mördades. Det är en helt sann bild. Många tror felaktigt att dagens Ryssland är samma sak.

Samtidigt lyckades man under andra världskriget skydda sig själva undan krafter som faktiskt hotade inte bara Sovjetväldet utan också de folk som bodde där. Hur gick då det till?

Värst drabbades judarna. Men nazisterna såg även de slaviska folken som ”undermänniskor”. En strid på liv och död blev deras räddning. Samtidigt gav det oss den frihet som vi hade förnekats om Hitler stått som segrare i andra världskriget.

Om detta berättar Aleksijevitj genom att lyssna på dem som var med. Hon förskönar inte. Hon berättar även om övergrepp från den sovjetiska sidan. Det är sånt som gjorde att hon censurerades i hemlandet innan Sovjetunionen fallit.

Nationalister av olika slag beskriver gärna Sovjetunionen som ett folkens fängelse. Jag säger inte att det är osant. Men vi bör orka se att det fanns en annan sida också. Sovjetunionen var ett mångkulturellt land där få kunde föreställa sig att demokratins slutresultat skulle bli inbördeskrig av den typ vi nu ser i Ukraina.

Det var djupt olyckligt att kampen på Majdan i Kiev mot korruptionen, i det redan splittrade Ukraina inte kunde skiljas från den högerextrema ukrainska nationalismen.

Det triggar den ryska nationalism som president Vladimir Putin använder för att stärka sin ställning i den ryska opinionen.

Det onödiga kriget liknar det jugoslaviska sammanbrottet mer än något annat. Förstår vi inte det är vi långt från en lösning.

Mer läsning

Annons