Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LEDARE: Gräsrötterna håller färgen

/
  • På Socialdemokraternas kongress är politiken rosenröd. I verkligheten trängs även vildvuxna maskrosor i regeringsbuketten.

Det är möjligt att Socialdemokraterna är stolta. Däremot är gräsrötterna långt ifrån nöjda. Varken med opinionssiffrorna eller med politiken, och definitivt inte med att S har tvingats bilda en minoritetsregering i koalition, som fortfarande regerar på en borgerlig budget.

Annons

Det märks framför allt när Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson kliver upp på den rosenröda scenen under helgens socialdemokratiska kongress i Västerås. Trots att statsminister Stefan Löfven precis har intygat att de gröna är väldigt trevliga, och Romson dagen till ära har klätt sig i en S-röd klänning, hörs tveksamheten i de 350 ombudens applåder. Leendena är artiga, men når aldrig ögonen, och de flesta verkar önska bort Miljöpartiet från både podiet, regeringen och verkligheten.

Så är det under hela kongressen. En försiktig och pragmatisk partiledning, som vill hålla alla dörrar öppna, står mot reformhungriga gräsrötter som efter åtta år i opposition längtar efter klassisk S-politik. För att alla ska få något har kompromisser arbetats fram i slutna rum och ombuden röstar igenom beslut som troligtvis kommer att få Löfven och finansminister Magdalena Andersson att svettas i de offentliga debatterna. Som en helt individualiserad föräldraförsäkring, lånefinansierade investeringar och skrivningen om att vissa skatter ska kunna höjas.

Å andra sidan skulle Socialdemokraterna ha ännu större problem om ingen av de samlade – exempelvis LO och SSU – hade mer visioner än Löfven, vars enda mål är att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Visserligen lovar han redan i öppningsanförandet satsningar på infrastruktur, näringslivspolitik och utbildning, dock utan att konkretisera, och frågan är om ombuden mangrant ställer sig bakom inledningen i den nya jobbagendan: Arbetet är grunden för vårt samhälles välstånd, men det har också ett inneboende värde.

Här glider Socialdemokraterna isär. Löfven nöjer sig med att fastslå att alla ska jobba, medan ombuden söker efter en samlad berättelse om hur framtiden ska se ut, och då räcker det inte att lova bostäder.

Ett socialdemokratiskt parti som bara administrerar och bevarar – det partiet får inte människors förtroende, säger Magdalena Andersson i sitt tal på söndagsmorgonen. Därmed ringade hon, kanske omedvetet, in det som håller på att gå sönder inom socialdemokratin.

Ett regeringsparti kan inte låta som ett enfrågeparti. En statsminister måste ha visioner som sträcker sig bortanför Metallordförandens.

Den som kommer närmast en förklaring till papegojbeteendet är journalisten Lena Hennel: En statsminister som har gått till val på jobben, jobben, jobben blir lätt enögd (Fokus, 22/5).

Det är dags att Stefan Löfven öppnar sitt andra öga: Arbete är inte ett mål i sig. Det är ett medel för att bygga berättelsen om Sverige.

Mer läsning

Annons