Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magdalena Andersson måste lätta på gasen

/
  • Finansminister Magdalena Andersson (S) för en expansiv finanspolitik fastän det är högkonjunktur.

Annons

Det råder högkonjunktur i Sverige. Om det inte räcker med att titta på siffrorna över Sveriges BNP-tillväxt och den sjunkande arbetslösheten så kan man lyssna på Konjunkturinstitutets (KI) prognoschef Jesper Hansson. Han säger till Sveriges radio att KI inte så ofta brukar slå fast att det råder högkonjunktur, men att "nu känner vi oss relativt övertygande om att vi har en högkonjunktur."

De flesta partier i Sveriges riksdag – inte minst det ledande regeringspartiet Socialdemokraterna – brukar predika något slags keynesiansk ekonomisk politik. Det vill säga att staten ska stimulera ekonomin i dåliga tider och hålla igen när det vänder uppåt. Överför man den keynesianska teorin till dagens verklighet så är det alltså just nu, när ekonomin går på högvarv, som staten ska hålla igen på utgifterna och spara i ladorna för att ha något att spendera när det vänder neråt igen.

Tyvärr är det inte vad som sker. Finansminister Magdalena Andersson (S) blåser på som om inga mörka moln finns på himlen. Hon säger till Sveriges radio att hon inte tycker att det är läge att strama år politiken: "Vi tycker det är mer välavvägt att det dröjer ytterligare något år innan vi når balans/överskott."

Frågan är bara hur förankrat i verkligheten målsättningen om att nå överskott om något år är. Vi vet att tillväxttakten med stor sannolikhet sjunker redan nästa år och de offentliga utgifterna ökar, inte minst kostnaderna för integration av de många nyanlända som kommit till Sverige de senaste åren.

Den expansiva politiken eldas också på av riksbanken som håller fast vid minusräntan fast det normala är att höja räntan när tiderna är goda och sänka när de är sämre, detta för att i möjligaste mån förhindra överhettning i ekonomin. Nog för att det finns andra tänkbara vapen för riksbanken att använda när ekonomin bromsar in, men riksbanken ger genom den nuvarande räntepolitiken i praktiken upp möjligheten att snabbt stimulera ekonomin med räntesänkningar. För det finns rimligen en gräns för hur mycket under noll det går att sänka räntan.

Från debattörer till vänster ställs det nu krav på att regeringen ska trycka ännu mer på gaspedalen. Argumentet är att nu när ekonomin går bra så har vi råd att öka de offentliga utgifterna. Problemet är bara att samma människor också tycker att det är läge att gasa när ekonomin går dåligt, då med lånade pengar. Argumentet är då att staten måste se understödja ekonomin. Mycket sällan argumenteras det för att det är läge att hålla igen på utgifterna.

Jag har egentligen inget emot att staten lånar pengar till att göra investeringar, särskilt inte i en lågräntemiljö. Det kan snarare vara ett klokt sätt att använda resurserna. Många investeringar i till exempel infrastruktur är på lång sikt samhällsekonomiskt lönsamma även om de kostar mycket just när de genomförs. Men det finns också en risk att dumdristiga investeringar genomförs bara för att det i det närmaste är gratis för staten att låna pengar. En investeringskalkyl som bara är lönsam för att räntan nu är på en rekordlåg nivå ställer förmodligen inte tillräckliga krav på avkastning på investeringen.

Menar regeringen allvar med att hålla sig till budgetregler som sattes upp efter krisen på 1990-talet – bland annat målsättningen om att statsbudgeten ska gå med överskott över en konjunkturcykel – så är det hög tid att agera.

Mer läsning

Annons