Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Har du någon som pratar för dig om du blir sjuk?

/
  • Planerade operationer får ibland ställas in för att lämna plats åt mer akuta operationer.

Annons

Sjukvård och ekonomi går ofta dåligt ihop. Som med all verksamhet så finns det en gräns för vad den får kosta, samtidigt som det framstår som hjärtlöst att neka någon vård enkom på grund av att det kostar för mycket. I praktiken sker just det ändå nästan varje dag.

När antalet vårdplatser inte räcker till är det för att landstinget har bestämt att resurserna – skatteintäkter och statsbidrag – räcker till ett visst antal platser och personal som räcker för att bemanna just samma mängd vårdplatser. Är behovet av vård i ett givet läge större än vad antalet platser medger så måste personalen inom sjukvården prioritera; den med störst behov av att få vård först vinner medan den något mindre sjuke förlorar.

Likadant är det på landets akutmottagningar där den som är sjuk men saknar livshotande symtom kan få vänta väldigt länge om oturen är framme och en strid ström av något sjukare personer hela tiden glider före i prioritetsordningen.

Man kan förstås önska att resurserna vore obegränsade och att alla som behöver vård skulle få det snabbt och utan att behöva stå i långa köer. Men när så inte är fallet finns det inga reella alternativ till att sjukvården prioriterar och hjälper de med störst behov först. På ett politiskt plan är det förstås möjligt att göra andra prioriteringar med de begränsade resurser vi har och satsa mer på sjukvård och mindre på något annat. Det är ett val väljarna gör vart fjärde år.

I veckan har vi i ST kunnat läsa den hjärtskärande berättelsen om Solbritt Björkstrand från Sundsvall. Hon som först inte skulle få genomgå sin planerade canceroperation vid universitetssjukhuset i Umeå eftersom det samtidigt fanns patienter med ett mer akut vårdbehov. Någon ny tid skulle hon inte heller kunna få inom överskådlig tid fick hon veta. Ett fruktansvärt besked för en person med en aggressiv form av cancer där det är viktigt att snabbt få vård om behandlingen ska lyckas.

Läs mer: Cancersjuka Solbritt nekades operation – fick vända i dörren på grund av platsbrist.

Till slut lyckades sjukhuset ändå skaka fram en operationstid för Solbritt Björkstrand. Det gläds vi förstås alla åt.

Läs mer: Glädjevändningen: Nu får Solbritt, 72, äntligen sin canceroperation.

Hur Norrlands universitetssjukhus lyckades lösa situationen vet jag inte. Kanske är det någon annan patient som nu har prioriterats ner eller så får personal på sjukhuset kanske jobba övertid för att knö in ännu en operation i det redan fullspäckade schemat.

Ändå är det något som skaver.

Jag kan inte komma ifrån känslan av att sjukhuset i Umeå kände sig tvingade att skaka fram en operationstid eftersom Solbritt Björkstrands ömkande fall har fått mycket medieuppmärksamhet. Det är något allvarlig fel om tillgången till vård ska avgöras av om ens sak uppmärksammas i sociala medier eller i press, radio och tv.

Sjukvården bör hålla sig till att göra strikt medicinska bedömningar av vilka patienter som har störst behov av att få vård först. Det är inte rimligt att den som lyckas få sin sak uppmärksammad i media eller som har tid och ork att kämpa och kan tala för sig har en större chans att få sin behandling än den som är svag och inte förmår att höja rösten.

Jag hoppas att detta inte läses som någon kritik mot Solbritt Björkstrand eller hennes anhöriga, alla normala personer gör förstås vad som står i sin makt för att få hjälp vid en allvarlig sjukdom. Snarare handlar det om ett resonemang om att vården måste hålla sig till de principer som de flesta faktiskt skriver under på och anser är rimliga.

Mer läsning

Annons