Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med SD-kletandet som vapen mot Svenskt Näringsliv

/
  • Linus Bylund och SD orienterar sig mer näringslivsvänlig riktning.

Annons

Dagens Industri har i en serie artiklar granskat hur Svenskt Näringsliv (SN) har försökt påverka Sverigedemokraterna. Och insatserna ser ut att ha fått viss effekt, eftersom SD har lagt om kursen i mer näringslivsvänlig riktning.

Svenskt Näringslivs agerande har mötts av kraftfulla reaktioner från LO och en rad S-märkta debattörer. Kritiken har handlat om att SN skulle ha bidragit till att göra SD mer rumsrent och att näringslivet samarbetar med partiet. Således hycklar SN när de i ena stunden vurmar för öppenhet för att i nästa sekund skicka iväg PR-konsulter för att snacka sig in hos riksdagens pariaparti.

Mitt intryck är dock att kampanjen till stora delar är överdriven och i vissa avseenden direkt ohederlig.

Kritiken tycks bottna antingen i en ilska över att SD gått åt höger i frågor om till exempel vinst i välfärden, eller i en allmän känsla av att näringslivets lobbying möjligen skulle kunna få borgerliga partier att byta fot på sikt.

Visst bör det finnas en vaksamhet inför eventuella förändringar i partiernas attityd till SD, men den som tror att allianspartierna låter sig styras av Svenskt Näringsliv är dåligt insatt i svensk partipolitik. Man kan heller inte kräva av en intresseorganisation att den ska avstå från att försöka påverka maktägande politiker bara på grund av att det finns en löst grundad farhåga om att parter utom organisationens kontroll i framtiden skulle kunna ändra attityd till SD som parti.

Men skulle inte SN kunna lägga om kursen som ett slags tack för hjälpen?

Tillåt mig tvivla även på den saken, för det gäller att inse att vurmandet för öppenhet inte primärt handlar om PR utan om ekonomi. Näringslivet har ett ekonomiskt intresse av invandring och fri rörlighet. Dessutom engagerar sig SN starkt för integrationen, för att därigenom försöka påverka ingångslöner och annat. Därför är det långsökt att tro att lunchsnack med SD skulle få Svenskt Näringsliv att svänga på den punkten.

Och om vi nu ska ha en töjbar förståelse av ordet normalisering, hur ska man då se på den retorik från vänster som handlar om att avslöja SD som ett högerparti? Finns det inte en risk att vanliga LO-medlemmar börjar tänka att det är nog inte så illa med SD om det mest är högerorienteringen som stör? Och vore det inte en mer värdefull antirasistisk insats att hejda SD:s framfart bland manliga LO-medlemmar än att skadeglatt peka finger åt SN?

Normaliseringsargumentet mot SN tycks inte vara vattentätt, och det är det som gör den pågående kampanjen så försåtlig. Under antirasistisk flagg attackeras nu näringslivet av personer som alltid har tyckt illa om högerpolitik och om Svenskt Näringsliv. Och den punkt där skon klämmer som mest tycks handla om att SD gått åt ett mer borgerligt håll i enskilda sakfrågor, vilket lär innebära fortsatta problem att förverkliga en socialdemokratisk politik.

Men om det är högervridning i sakfrågorna man är förbannad över, varför då inte öppet erkänna det? Låtsas inte som om det är antirasism som driver er att hacka på SN om det inte är det.

Vi ska komma ihåg att godtyckligt SD-kletandet på intet vis är ett nytt fenomen. Självaste Fredrik Reinfeldt fick under sin tid gång på gång möta anklagelser om hur han planerade att ta in SD i stugvärmen. Reinfeldt var den opålitliga medan Sahlin, Juholt och Löfven var de pålitliga antirasisterna. Det visste minsann både LO-ekonomer och socialdemokratiska ledarskribenter, som även visste exakt hur mycket SD-kletande som kunde passera.

Som liberal antirasist var det stötande att se hur den gemensamma antirasistiska kampen på detta vis kidnappades i syfte att tjäna simpla partiegoistiska intressen. När ett liknande mönster nu ser ut att uppstå på nytt är det rimligt att ta sig tid till en stunds eftertanke.

Det finns en fara också i att devalvera ordens värde.

Mer läsning

Annons