Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mirjamsdotter: Jag är bara en helt vanlig PK-fitta

/
  • En av alla de volontärer som kan ta åt sig äran för utmärkelsen Årets svensk 2015, Stefan Svensson, Röda korset.

Årets svensk 2015 är enligt tidningen Fokus volontären. Så ta åt dig, du som deltagit i mottagandet av flyktingar på någon tågstation. Ta åt dig, du som sorterat insamlade kläder till flyktingar. Ta åt dig, du som bidrar till integration och skänker hopp. Du är årets svensk!

Annons

I sista avsnittet av det utmärkta programmet "Absolut svensk" som sänts i SVT samtalar Soran Ismail med komikern Kristoffer Appelquist. Han säger till Soran att han trots sitt engagemang mot rasism, trots alla fina priser han vunnit faktiskt inte gör tillräckligt, utan bara är "en helt vanlig PK-fitta som säger snälla saker i radio". Vidare menar Appelquist att den som inte kan namnet på tre flyktingar i sin närhet gör för lite.

Jag får ofta frågan om vad jag själv gör, mer än att sitta vid ett skrivbord och vräka ur mig ord om vad jag tycker att andra bör göra. Svaret är: Jag gör en del, men absolut inte tillräckligt. Mest är jag nog bara en vanlig PK-fitta som jobbar med ord, och skänker pengar för att döva samvetet.

Jämförelser om vem som gör mest eller bäst är för övrigt ganska meningslösa. Praktiskt arbete är viktigt, men alla kan inte. Opinionsbildning som Soran Ismail ägnar sig åt är också viktig, men alla kan inte ägna sig åt det heller. Vissa verkar i det tysta, andra berättar på Facebook om varenda krona de skänker till tiggare. Och alla behövs. Vad som inte behövs är personer som varje gång någon gör en insats påpekar att den borde göras någon annanstans. Exempelvis alla dessa röster som plötsligt höjs för "svenska" uteliggare. Till er vill jag bara säga att det finns mängder av offentliga och ideella initiativ för att hjälpa dessa. Det är fritt fram att engagera sig i det man anser vara viktigt.

Hösten 2015 blev hösten då civilsamhällets insatser visade sig vara av allra största vikt för ett fungerande flyktingmottagande. När myndigheterna inte räckte till tog volontärerna över. Många som inte kavlat upp sina egna ärmar har skänkt pengar. För, precis som Kristoffer Appelquist också hävdade i teveprogrammet; ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och om alla gör det där något, så klarar vi detta.

Ibland tenderar vi att i den kollektiva frivilliginsatshysterin nästan glömma bort alla de människor som dagligen, i sin vardag, sliter med att få mottagningen att fungera. Det gäller alla från de handläggare på Migrationsverket som går på knäna och jobbar övertid för att registrera alla asylsökande och vaska fram boenden, till de tjänstemän ute i kommunerna som varje dag trollar med knäna och improviserar för att de nyanlända ska få ett värdigt mottagande och boende. Jag vill passa på att ge även dessa vardagshjältar en stor eloge. De som sällan får några utmärkelser tilldelade sig, men som ändå, all kritik till trots, gör ett storartat arbete när riktlinjerna och förutsättningarna ständigt förändras och ledarskapet ofta lämnar en del övrigt att önska.

Ofta pekar vi åt något håll och hävdar samhällets ansvar. Men samhället är faktiskt vi, alla tillsammans. Och vi har alla ansvar för samhället vi lever i. Vare sig vi sliter i offentlig sektor, privata företag eller ideella verksamheter, bidrar med pengar, kunskap eller ingenting, är vi med och formar Sverige, varje dag. Därför är det glädjande att så många har visat sig vilja delta och göra verkliga insatser när det krävs, och därför är volontären en given Årets svensk 2015.

Mer läsning

Annons