Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mirjamsdotter: När MP gråter skrattar SD

/
  • Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof talar på landsdagarna.

Sverigedemokraternas landsdagar pågår under helgen i Lund. Sofia Mirjamsdotter är på plats och bevakar.

Annons

Sverigedemokraterna är ett parti med gott självförtroende. Även om opinionsundersökningarna antyder att uppåtkurvan planat ut tyder det mesta på att väljarstödet är större nu än för ett år sedan. Flyktingsituationen och de åtgärder som regeringen genomför för att få ner antalet asylsökande ger SD mer än en anledning att ropa "Vad var det vi sa?"

Det vore dock ett stort misstag att påstå att det regeringen gör är att genomföra SD-politik, eller ännu värre, hävda att regeringspartierna och Moderaterna genom sina förslag på en ny migrationspolitik plötsligt skulle ha antagit samma värderingar som SD. Så är inte fallet, även om vissa konkreta lösningar är sådana som SD länge förespråkat.

Skillnaderna i värdegrund illustreras kanske tydligast av Åsa Romsons tårar under presskonferensen häromdagen. Även om de inte var särskilt statsmannamässiga, så var de ett tydligt bevis på att Romson och hennes partikamrater fattar de beslut de gör med mer eller mindre brustna hjärtan, helt emot vad de innerst inne tror på.

Om detta kan vi orera, raljera och analysera i evighet, men nu skulle det handla om SD. Ett parti vars ledare knappast brister ut i gråt över att det ska bli betydligt svårare för flyktingar både att ta sig till, och senare även att få stanna i Sverige.

Sverigedemokraternas ledare, och deras partimedlemmar, skrattar snarare. I ett läge som de själva ser som katastrofalt för Sverige borde de kanske vara mer bekymrade än att de unisont skrattar åt det faktum att regeringen nu genomför åtgärder i linje med deras eget program. Det är svårt att ta deras oro för den befintliga katastrofen (partiets egna ord) på allvar.

Den stora skiljelinjen mellan SD och den politik regeringen nu genomför ligger givetvis inte i de konkreta praktiska lösningarna, utan i orsakerna till att man tar till de metoder man gör. Att regeringen vill göra det svårare för flyktingar att ta sig till Sverige handlar inte om att de är rasister, eller kritiska till mångkultur eller rädda för islam. Det handlar rent krasst om fördelning av resurser i ett skarpt läge.

Sverigedemokraterna är trots sina framgångar, eller kanske på grund av dem, ett i dagsläget splittrat parti. Inte ens dagordningen för landsdagarna kunde klubbas utan debatt, och den visade tydligt på vilket toppstyrt parti det handlar om. Avgående partistyrelseledamoten Hanna Wigh menade att dagordningen till formen stred mot stadgarna, medan Oskar Lindblom flera gånger gick upp i talarstolen för att protestera mot den enligt honom stadgevidriga avpolletteringen av ungdomsförbundet.

Wigh uttalade sig senare för SVT och riktade då skarp kritik mot partiledningen. Hon menade att partistyrelsen inte har något att säga till om, besluten är redan fattade någon annanstans, oklart var. Hon gick så långt som att säga att partiet går i en "odemokratisk riktning", och menade att de som vågar ifrågasätta ledningen drabbas av repressalier, varför få vågar säga vad de tycker.

Det är kanske föga förvånande med den sortens konflikt i ett parti som tydligt visar att de inte vill ha öppen granskning. Partisekreterare Jomshof sade i talarstolen att frågan om ungdomsförbundet inte var lämplig att diskutera inför den samlade journalistkåren.

Journalisterna varav 20 stycken först nekades tillträde men senare släpptes in på nåder. Journalisterna som fick ståplats i en inhägnad längst bak, och det var inte på grund av platsbrist.

Läs också: Sverigedemokraterna försvårar för journalister

Mer läsning

Annons