Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mirjamsdotter: Nolltoleransen mot knark har nått vägs ände

/
  • Smutsiga sprutor orsaker onödiga sjukdomar och komplikationer för den som injicerar narkotika.

Svensk narkotikapolitik kan utan att överdriva betraktas som ett monumentalt misslyckande i fråga om att minska skadeverkningar och lidande för enskilda. Sverige har till exempel den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i hela EU. Det är skamligt för ett land med vår nivå av välfärd att det ser ut så.

Annons

Den stora boven i dramat är den nolltolerans mot alla former av narkotikaklassade droger som varit ledstjärna för alla politiska beslut i frågan de senaste fyra decennierna. En nolltolerans som handlat inte om att minska skadeverkningarna, vilket hade varit önskvärt, utan om att helt utrota knarket. Efter fyrtio år måste den strategin överges, det finns ingen anledning att tro att det som inte fungerat hittills plötsligt ska ge resultat.

FN riktar nu skarp kritik mot Sverige och hävdar att vi inte lever upp till de mänskliga rättigheterna för missbrukare. Det är kritik att ta på allvar, och det är på tiden att Sveriges offentlighet släpper på prestigen i frågan.

Det är helt enkelt inte realistiskt att utrota knarket. Det är här för att stanna, oavsett vad vi tycker om det. Och då är det läge att förändra insatserna som hittills riktats mot narkotikaanvändarna och göra så att de i stället hjälper dem.

SVT rapporterade i veckan att polisinsatserna mot narkotika tredubblats de senaste tjugo åren. Samtidigt grips färre langare. Endast knappt 10 procent av de anmälda brotten rör langning, övriga fall handlar främst om innehav eller eget bruk. Det betyder att polisen lägger enorma resurser på att jaga enskilda narkotikaanvändare. Vad polisen bör lägga sina resurser på är en fråga som inte har ett självklart svar, dessutom varierar behoven över tid. Men med tanke på dagens läge inom polisen och de allt tätare duggande larmrapporterna från myndigheten finns definitivt anledning att fundera på om polisen verkligen ska jaga utsatta människor med missbruksproblem, eller om de ska jaga riktiga bovar.

Narkotikaanvändarna har olika sorters problematik, ibland finns en psykiatrisk diagnos i botten, ibland är det själva beroendet som är problemet. Oavsett vilket så är det knappast så att straff hjälper. Kriminaliseringen av eget bruk stigmatiserar och avskräcker dessa personer från att söka den hjälp av samhället som de enligt bland andra FN har rätt till. Sverige har halkat efter. När narkotikaanvändare i andra länder har rätt till sprutbyten, injektionsrum och läkemedelsbehandling är dessa saker långt ifrån självklara i Sverige och det ser väldigt olika ut i olika delar av landet.

Det finns ingen rimlig anledning att fortsätta moralisera över narkotikaanvändning. Inte för den som seriöst bryr sig om skadereduktion. Den som vill att Sverige ska vara ett bra land för alla, även den som hamnat i beroende eller missbruk måste se sanningen i vitögat och förstå att vi varit fel ute alldeles för länge.

Regeringen har beställt en utredning för kartläggning av varför narkotikadödligheten är så hög i Sverige. Resultatet väntas någon gång under nästa år. En kvalificerad gissning är att svaret på frågan kommer att peka mot att vi haft fel i både utgångspunkt, mål och metod i den förda narkotikapolitiken. Förhoppningsvis leder det till en omfattande reformering av insatserna för narkotikaanvändare, som gör att vi slipper skämmas inför FN i fortsättningen.

Läs också: Förakt för svaghet har präglat svensk narkotikapolitik

Läs också: Narkotikapolitik som kostar både mänskligt och ekonomiskt

Läs också: Missbrukare ramlar mellan stolarna när ingen vill ta ansvar

Mer läsning

Annons