Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missbruk av demokratins kontrollmekanismer

/

Sverigedemokraterna ogillar Stefan Löfven och regeringen. Därför försöker partiet förhindra att den största minoriteten i riksdagen ska få styra.

Annons

Tillvägagångssättet för att försöka åstadkomma detta blev den här gången att begära en misstroendeförklaring mot statsministern. Partiets motivering är att Löfven har brutit viktiga löften samtidigt som han inte har samlat majoritet för sin politik. Dessutom ogillar SD att Löfven avblåste varslet om extra val.

SD har givetvis en självklar rätt att försöka få till en misstroendeförklaring. Men i det här fallet får agerandes ses som ett spel för gallerierna, eftersom decemberöverenskommelsen gör att regeringen sitter ohotad.

Partiet vill kunna peka finger åt allianspartierna och hävda att SD är det enda oppositionspartiet. En av demokratins viktigaste kontrollmekanismer missbrukas således för partiegoistiska syften.

Agerandet kan tyckas unikt i sin omdömeslöshet, man tyvärr är SD:s rävspel helt i enlighet med den praxis på området som andra partier har skapat.

Senast det gjordes en misstroendeförklaring, 2002, handlade upprördheten om att förhandlingarna mellan S, V och MP drog ut på tiden. Och 1980, när S och VPK försökte fälla Thorbjörn Fälldin, var oppositionen missnöjd med regeringens ekonomiska politik.

Problemet är alltså inte att SD skulle bryta mot en sund praxis, utan att det finns för många kålsupare som har handlat tveksamt. SD:s agerande är således fullt jämförbart med hur möjligheten att anmäla till Konstitutionsutskottet (KU) systematiskt har missbrukats.

Möjligheten att KU-anmäla statsråd var aldrig tänkt som ett redskap för oppositionspolitiker att plocka politiska poänger på sittande regerings bekostnad. Men genom åren har alla möjliga fantasifulla anmälningar lämnats in.

Moderaterna KU-anmälde exempelvis finansminister Magdalena Andersson efter hennes uttalanden om "tomma lador". Partiet ville pröva om uttalandena stred mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

En annan möjlighet att fästa fienden vid skampålen är att polisanmäla en politisk motståndare. Riksdagsledamoten Veronica Palm (S) anmälde nyligen SD:s Björn Söder för att uppnå ett sådant syfte.

Sverigedemokraten hade kort efter terrorattentatet i Paris skrivit ”Fredens religion har visat sitt ansikte” på sin Facebooksida. Palm fann kommentaren så stötande att hon anmälde kollegan för hets mot folkgrupp.

Att Söders kommentar var respektlös är lätt att hålla med om. Men även Palm borde kunna se det problematiska i att på svaga rättsliga grunder försöka klämma åt en politisk motståndare genom att använda rättsväsendet.

Det finns också andra problematiska aspekter av agerandet. Att som politiker försöka inskränka yttrandefriheten genom att försöka få till en helt ny rättspraxis får ses som kontroversiellt. Att så sker samtidigt som yttrandefriheten unisont hyllas, efter ett terrordåd riktat mot det fria ordet, är direkt anmärkningsvärt.

SD:s initiativ till misstroendeförklaring mot Löfven är onekligen olyckligt. Men om motståndare vill att kritiken ska bita bättre kan det vara en god idé att städa framför egen dörr.

Mer läsning

Annons