Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Missbrukare ramlar mellan stolarna när ingen vill ta ansvar

/

Narkotikapolitiken i Sverige har länge satts på undantag. Svaren på varför är givetvis flera, men ett av den torde vara att satsningar på missbruksvård inte vinner några val.

Annons

Personerna de rör sig om är ofta utsatta och röstsvaga. Det finns en växande lobby för en liberalisering av narkotikapolitiken, men de tas sällan på stort allvar.

En annan grupp för vilka frågan är viktig är föräldrarna. Föräldrarna till barnen som är förlorade till droger. Föräldrarna som ständigt oroar sig för sina barn, föräldrarna som förlorat sina barn, föräldrarna som tvingats kasta ut sina barn hemifrån då problemen blivit ohanterliga. Men eftersom stigmat är stort, även för dem vars barn är beroende, hörs inte heller dessa röster särskilt ofta i debatten.

Trots detta gjordes för några år sedan en stor missbruksutredning, beställd av regeringen. Gerhard Larsson ledde utredningen och presenterade en lång rad konkreta förslag för att förbättra vården för missbrukare. Det var 2011, och sedan dess har inte mycket hänt.

I Västernorrlands landsting råder sedan utredningen gjordes intagningsstopp för substitutbehandling av narkomaner. Behandlingen ska återupptas efter årsskiftet, men fortfarande råder vissa tveksamheter inte minst kring ekonomin. Något sprutbytesprogram finns inte i hela Norrland.

Om vi betraktar beroende som en sjukdom är det svårt att förstå prioriteringen. En sjukdom för vilken det finns behandling bör behandlas snarast, inte minst då det är en dödlig sjukdom.

Enligt Larssons utredning bör substitutbehandling införas i hela landet. Landstinget ska ta allt ansvar för missbruksvården, medan kommunen har ett större ansvar för upptäckt och social hjälp. Dessa aktörer måste ha en tvingande samordning i de här frågorna.

I dag är det allt för många som söker hjälp som knuffas mellan olika myndigheter och instanser. Socialtjänsten anser dem sjuka och hänvisar till sjukvården som anser att de främst behöver socialt stöd och hänvisar till kommunen. Dessutom är både socialtjänsten och psykiatrin i många delar av landet ofta högt belastade och har dålig ekonomi. Jag har hört häpnadsväckande berättelser från missbrukare som tagit medvetna överdoser för att få hjälp och ändå inte fått det. Andra har föräldrar som ropat på hjälp i flera år men först när deras barn hamnat på den absoluta botten sätts vård in och då ofta tvångsvård. Gerhard Larsson hävdar att den beroende själv ska ha större inflytande när det gäller vilken typ av behandling hen vill ha, och vårdgarantin bör gälla även beroende.

Många vuxna med beroendeproblematik visar sig ha olika neuropsykiatriska diagnoser, som till exempel ADHD. Missbruket är inte sällan en form av självmedicinering. Här har psykiatrin en viktig roll att spela när det handlar om att sätta diagnoser och behandla. I dag är det inte ovanligt med köer på över ett år för att ens bli utredd för en diagnos. Dessa diagnoser påverkar såklart behandlingen av själva beroendet. Vad är hönan och vad är ägget? Är det preparatet i sig som är problemet eller finns där något underliggande som måste behandlas först, eller samtidigt?

Sant är att behandling av missbrukare kostar pengar. Frågan är vad det kostar att inte behandla? Det är enligt alla uträkningar jag sett betydligt dyrare, eftersom missbruksproblematik till skillnad från många andra sjukdomar påverkar alla delar av personens liv och inte sällan leder till social utslagning och i vissa fall kriminalitet, något som är väldigt kostsamt för samhället.

Läs också:

Narkotikapolitik som kostar både mänskligt och ekonomiskt

Förakt för svaghet har präglat svensk narkotikapolitik

Mer läsning

Annons