Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Morot och piska behövs när kartan ska ritas om

/
  • Civilminister Ardalan Shekarabi vill dela in Sverige i nya regioner.

Sverige ska organiseras om; från län och landsting till större regioner.

Annons

Det meddelade civilminister Ardalan Shekarabi (S) tidigare i år. Han är långt ifrån den förste som har drömt om detta. Det finns nog ingen politisk fråga som är så utredd som regionfrågan, ändå händer väldigt lite när det ska gå från utredningsprosa till politisk handling.

Vad talar då för att Shekarabi ska lyckas där andra har gått bet? Inte så mycket egentligen. Möjligen att han säger sig vara beredd att driva igenom denna reform uppifrån om så krävs, men det är också lättare sagt än gjort. En sak är då säker: Om politiker lokalt får bestämma så kommer ingenting att ske.

500 000 invånare räknar Shekarabi som en nedre gräns för hur liten en region kan bli. Det gör det lite besvärligt för det glesbefolkade Norrlands del. Visst, om de fyra nordligaste länen – Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten – slås ihop så når de med råge över gränsen. Men då blir regionen å andra sidan till ytan gigantisk, vilket för med sig en del problem.

Om vi ponerar att Norrbotten och Västerbotten slås ihop till en nordlig region så räcker inte befolkningen till, om nu 500 000 är ett krav som inte går att få dispens ifrån. Samma sak gäller för Västernorrland och Jämtland som en sydlig Norrlandsregion.

En tänkbar lösning vore att Gävleborg, Jämtland och Västernorrland gör gemensam sak och där Örnsköldsvik möjligen krokas av och får utgöra den sydligaste utposten i en nordligare region.

Problemet med detta scenario är att jämtarna helst inte bildar region med någon. Republiken är sig själv nog och ska man nu nödvändigtvis samarbeta med någon så sker det helst med norrbaggarna på andra sidan riksgränsen. Och i Gävleborg blickar man drömmande söderut mot Uppsala och hoppas på att få vara en del av den tillväxtregion som Stockholm och Uppsala utgör. Huruvida Uppsala är mottagliga för inviterna från Gästrikland och Hälsingland ska vi låta vara osagt.

Lokalt försöker alla byta upp sig. Ekonomiskt ansatta landsting vill gärna samarbeta med mer välskötta och hoppas därmed kunna få lite draghjälp. Det omvända gäller dock inte, ingen tycks till exempel vilja ta i Dalarna – ett av landets mest vanskötta landstings rent ekonomiskt – ens med tång. Det talar för att Shekarabi, likt rikskansler Axel Oxenstierna på sin tid, måste peka med hela handen och bestämma uppifrån om inte regeringens högtflygande planer ska pysa ihop likt en misslyckad sufflé.

Nu är en dylik von oben-attityd sällan något man vill skylta med utåt. Det är ju viktigt att det åtminstone ser ut som att lokalpolitikerna har varit delaktiga i processen.

Ett tänkbart scenario är då att regeringen lovar att skjuta till resurser som ett smörjmedel för dem som väljer att – åtminstone på papperet – samarbeta frivilligt. I de fall där morötterna är otillräckliga för att få sin vilja igenom återstår sedan bara piskan.

Det är ett faktum att dagens landsting ofta är för små för att drivas effektivt. Något måste göras.

Kommer Shekarabi att lyckas? Jag tror det först den dag jag ser det.

Mer läsning

Annons