Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Muren föll och järnridån gick upp

/
  • Berlinmuren några dagar efter dess

Annons

Generalsekreterare Gorbatjov, om ni söker fred, om ni söker välstånd för Sovjetunionen och Östeuropa, om ni söker liberalisering […] riv denna mur!

Ronald Reagan, Västberlin den 12 juni 1987.

När USA:s president Ronald Reagan yttrade de bevingade orden ovan så framstod de i mångas öron, lite beroende på vem som reagerade, som orealistiska; som en provokation; som en dröm. Drygt två år senare – den 9 november 1989, exakt 25 år sedan i dag – föll den förhatliga mur som klöv Berlin i en östlig och en västlig del. Att den föll ska förstås i bildlig mening. Rent fysiskt stod muren kvar en bit in i det påföljande året, men den 9 november öppnades muren; delvis genom ett missförstånd av en partipamp som inte fått fullständig information från partistyrelsen. När beskedet kom att muren skulle öppnas "genast" – något som aldrig var meningen – gick Östberlins invånare bokstavligen man ur huse och stormade muren.

Berlinmurens fall har kommit att symbolisera hela kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa; en mur föll och en ridå av järn gick upp. Ett par år senare upplöstes också Sovjetunionen (till stort förtret för bland andra dagens ryske president Vladimir Putin som har kallat det "1900-talets största geopolitiska katastrof").

Det är naturligtvis inte så enkelt som att Berlinmurens fall ensamt fick kommunismen på fall. Det var en lång process och exakt var startpunkten ska sättas går inte att säga; Ungern 1956? Tjeckoslovakien 1968? Polen 1980?

Sovjetkommunismen var sedan länge moraliskt bankrutt, men av flera orsaker – till exempel en militär kapprustning med USA som eskalerade under 1980-talet och ett sjunkande oljepris som slog hårt mot den oljeexportberoende sovjetiska ekonomin – så gick östblocket nu även mot sin ekonomiska undergång.

Att det styrande östtyska kommunistpartiet SED denna gång inte beordrade armén att skjuta alla som försökte ta sig över muren är ett av historiens glädjeämnen. Hade ett annat beslut fattats hade den 9 november 1989 troligen i stället gått till historien som ett blodbad utan dess like.

Historien har gång på gång visat att kommunismen är ett omöjligt samhällssystem. Vart än ideologin har testats har resultatet blivit att staten (kommunistpartiet) har tvingats ta till våld för att upprätthålla systemet. John F Kennedy lyckades på ett övertygande sätt formulera demokratins och marknadsekonomins överlägsenhet visavi kommunismen i sitt berömda Ich bin ein Berliner-tal i Berlin 1963.

Freedom has many difficulties and democracy is not perfect, but we have never had to put a wall up to keep our people in, to prevent them from leaving us. (Ungefär: Det finns många problem med frihet och demokratin är inte perfekt, men vi har aldrig varit tvungna att uppföra en mur för att hålla vårt folk inne; för att hindra dem från att lämna oss.)

Kennedy satte fingret på det kommunistiska systemets absurditet. I retoriken kallades i öst Berlinmuren för "den antifascistiska skyddsvallen", som att syftet var att skydda Östtyskland från fascisterna i väst (en retorik som för övrigt känns igen från ryskt håll gentemot Ukraina i dag). Det egentliga syftet var alldeles uppenbart att hindra de som inte fann det kommunistiska "paradiset" fullt så underbart som östtyska partigängare, svenska vänsterpartister och andra diktaturkramare ville framställa det som från att fälla av till den andra sidan.

Fastän kommunismen har misslyckats överallt där den har testats så finns det fortfarande människor som med näbbar och klor, lögner och förtal, försvarar de kommunistdiktaturer som ännu finns kvar. Förbluffande många, också medlemmar i Vänsterpartiets riksdagsgrupp, försvarar till exempel den kubanska regimen.

Kommunismen är en ideologi och ett samhällssystem som helt borde ha gått i graven tillsammans med Sovjetunionen. Dagens kommuniststater lever på lånad tid, ju förr de går under desto bättre.

Mer läsning

Annons