Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om det inte vore för kommunistspöket…

/
  • Jonas Sjöstedt (V) är i en position där han kan ta rejält betalt för sitt partis röster.

Annons

När Jonas Sjöstedt håller sitt fjärde Almedalstal gör han det som ledare för ett parti som befinner sig i en avundsvärd position.

Vänsterpartiet är det lilla partiet som kan utöva ett inflytande långt större än storleken motiverar, på grund av regeringens behov av parlamentariskt stöd. Samtidigt behöver V inte ta det ansvar för helheten, eller besvärliga kompromisser, som faktisk regeringsmedverkan alltid innebär.

I sig är det inget nytt att en socialdemokratisk regering är beroende av stöd från V. Det var trots allt normen under många år av socialdemokratiskt maktinnehav.

S visste att dåvarande VPK inte var demokratiskt rumsrent, men man visste också att de aldrig skulle fälla en S-regering, och kunde på så sätt regera vidare.

Men det parti som lånade ut sig som passivt stöd till Socialdemokraterna är sedan länge borta. V av i dag är ett parti med en egen agenda och ambitionen att göra avtryck i politiken. Kombinerat med stenhård blockpolitik ger det Sjöstedt möjlighet att ta rejält betalt för stödet.

Regeringens utredning om vinster i välfärden kommer sannolikt inte att resultera i några dramatiska förändringar för exempelvis friskolor och privata utförare inom äldreomsorgen, när förslagen väl hamnar på riksdagens bord. Men den fungerar som ideologisk markör och som ständig påminnelse om vem regeringen är beroende av.

Andra V-avtryck i regeringens politik, som glasögonbidrag till barn och gratis medicin till unga, är inga stora satsningar, men heller inte något som nödvändigtvis prioriterats av en regering utan behov av att förhandla med V. Men framförallt är det politik som gör traditionella socialdemokrater såväl som vänsterväljare glada.

Ändå infinner sig frågan om varför det inte går bättre för V i opinionen. Förutom politiska framgångar har ju V i Jonas Sjöstedt en partiledare som inte bara är retoriskt skicklig. Han är också allmänt respekterad och framstod under stora delar av förra årets valrörelse som de rödgrönas verklige statsministerkandidat.

Det finns sannolikt två svar på den frågan:

För det första ogillar svenskar systemskiften – och det är vad partiets huvudkrav om ett vinstförbud i välfärden skulle innebära.

Även om många väljare är skeptiska till hur vinstintressena i välfärden tagit sig uttryck, ser de flesta dagens system med valfrihet mellan offentliga och privata aktörer som en självklar del av den svenska välfärdsmodellen. Därför är de inte beredda att ta alltför stora risker.

För det andra handlar det om kommunismen, som fortsätter att spöka. Inte minst bland trogna S-väljare finns en lång tradition av att se kommunister som potentiella fiender.

För andra, och det inkluderar även en del V-väljare, känns det helt enkelt olustigt att rösta på ett parti som för inte särskilt länge sedan kramade politbyråmedlemmar.

Mer läsning

Annons