Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ond bråd kommunism

/

Det har i år gått 97 år sedan kommunisterna grep makten i Ryssland. Resultatet är väl känt, men fortfarande finns det personer som drömmer om ett kommunistiskt samhälle.

Annons

Den som nöjer sig med en vag vision om ett sådant samhälle kan i dagens Sverige som regel flyga under radarn. Sällan ställs dessa visionärer till svars för konsekvenserna av vad en avskaffad kapitalism sannolikt skulle leda till. Kanske därför att de flesta inser att frågan om en övergång till socialismen inte är dagsaktuell. Följaktligen pratar dagens vänster sällan om det socialistiska samhället, och så gott som aldrig om vägen dit.

Men om man tycker att kapitalismen ska störtas är det rimligt att fundera på hur detta ska gå till. Att det inte kan ske genom tålmodigt reformarbete står helt klart. Andra medel krävs. Det är där våldet gör sin entré i kommunismens teori och praktik.

För låt säga att den "borgerliga statsapparaten" börjar vackla. Är det då inte troligt att vissa motsätter sig en sådan omvälvning och försvarar det bestående? Och när så sker måste väl arbetarklassen också ha rätt att ta till våld – för att förlösa och försvara socialismen? Kanske med hjälp av en röd armé, eller en mur genom Berlin?

Men låt oss för stunden tänka bort våldet och fokusera på demokratiproblemet. Att kommunister historiskt sett har haft överseende med enpartisystem är nämligen inte bara en följd av att partigängare tvingades gilla läget. Enpartisystem sågs länge som något naturligt – och ideologiskt motiverat.

Eftersom partistrukturen återspeglade klasstrukturen i ett samhälle var det naturligt att flera konkurrerande partier existerade under kapitalismen. Men i ett samhälle där arbetare och bönder härskade i skön harmoni behövdes det bara ett parti, ett kommunistparti. Ett liberalt parti skulle vara lika överflödigt som ett feodalt parti i ett kapitalistiskt samhälle.

Och eftersom socialismen i sig var en demokratisk landvinning var det otänkbart att det skulle gå att rösta bort den. För det första skulle människorna aldrig få för sig att önska "löneslaveriet" åter, och för det andra skulle den nya statsmakten skydda arbetarklassens intressen. Tanken med en mandatperiod socialism och nästa kapitalism framstod som befängd. Rätten att nominera till en enhetslista räckte gott.

Men låt oss, trots allt detta, anta att socialismen går att nå med fredliga demokratiska medel. Hur ska då dess ekonomi ordnas? Som en planekonomi, där det produceras efter behov? I Friedrich von Hayeks klassiska "The Road to Serfdom" (1944) förklaras hur en sådan ekonomi förutsätter centralisering för att fungera. Medan kapitalismen till sin natur är oordnad, så bygger planekonomin på att det finns en stark tvingande makt. Därför är det ingen slump att planekonomi och repressiva politiska system har följts åt överallt där kommunister har härskat.

Att år 2014 påstå att ett sådant samhälle skulle vara att föredra framför marknadsekonomi och liberal demokrati är att trampa på de dödas gravar, och att plantera fröet till nästa Gulag.

Mer läsning

Annons