Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ormar som stormar

Annons
Med huvudpartiet rest i jakt efter nästa byte ser den ut som en magsjuk kobraorm i profil. Svanspartiet krälar sig fram genom artonhundratalet och nittonhundratalet tills den spända ormkroppen någon gång omkring andra världskriget tar ett skutt uppåt. Men mot slutet av sjuttiotalet händer något dramatiskt. Då reser sig ormens huvud bestämt uppåt i fyrtiofem graders lutning och sticker ut sin giftiga tunga tills den når årets höstvarma december.
Jag talar om den grafiska kurvan över avvikelser av den globala genomsnittstemperaturen. Det är en mycket tydlig kurva, som visar att år 2005 var det varmaste året på norra halvklotet sedan meteorologerna på 1860-talet började mäta temperaturen.
Vilken tur att någon kom på tanken att börja mäta! Vi har så många förfäder att tacka för så mycket. 1800-talsmeteorologer och 1900-talsfysiker, 1700-talskompositörer och 1600-talstänkare. Utan dem hade vi inte bara saknat pampiga sonater och violinkonserter, elektricitet och idétraditioner om frihet och rättvisa vi hade också stått utan något att jämföra med.
De vetenskapsmän som med världshistoriens första skakiga termometrar pulsade ut i snön, tänkte kanske inte på att de genom att registrera temperaturen vid 1860-talets jordyta gjorde en så märkvärdig insats för sina barnbarnsbarnbarnsbarn. De kanske bara tyckte det var intressant att veta hur varmt det var. De reflekterade nog inte särskilt över människans framtida utsläpp av växthusgaser. De tänkte kanske inte på att deras koleldning var början på en klimatologisk giftorms krälande genom århundradena som skulle leda till att livsviktiga isar de aldrig sett skulle börja smälta och att den livsviktiga Golfströmmen skulle börja röra sig långsammare och riskera att kyla ner hela norra halvklotet.
Ändå är det tack vare att de första skälvande graderna systematiskt mättes upp som vi idag kan tolka vad det är som håller på att hända här på jorden. Jag vet inte hur man gör det. Men jag är väldigt tacksam över alla som har mätt och de som fortsätter att mäta och dra slutsatser av dessa mått. De tar sitt ansvar och då måste jag och alla andra som inte vet hur man mäter ta sitt.
För det spelar ingen roll om några få vetenskapsmän, som vet hur man mäter och drar slutsatser, skriker sig hesa om växthuseffekten och gör kurvor som ser ut som giftormar om ingen bryr sig om vad som sker. För då sitter våra barnbarnsbarn om hundra år ändå i sina framtidsjeepar och tror att allt är precis som det skall vara när stormarna river in och det inte kommer någon snö till jul.
Hanna Hellquist

Mer läsning

Annons