Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Permanentade främlingar

/

Annons
Åttiotalet smyger sig på oss igen, med reprissändningar av gamla rockkonserter, Sällskapsresan och helnattsfestivaler i SVT till det svunna decenniets åminnelse. Hockeyfrillorna, axelvaddarna, de blå ögonskuggorna och de vita kostymerna flimrar förbi i rutan och får oss att förundras, skratta hånfullt och vrida oss i soffan över pinsamheterna. Denna glittrande modernitet, ackompanjerad av syntar i lysande neon, får oss inte sällan att skämmas. De sladdriga åttiotalsbrallorna och de spretiga luggarna på våra skolfoton och familjealbum från den tiden generar oss.

Idag tar vi avstånd från den pudelinspirerade estetik som vi en gång slösade ganska mycket hårspray på att behålla intakt. Vi gör oss därmed till främlingar inför de vi en gång var, inför oss själva. Vi tycks inte kunna stå för vilka vi var när vi valde att klippa hockeyfrilla och ha jätteaxelvaddar i kavajen. Istället för att dra oss till minnes hur vi tänkte, vad vi ville, varför vi gjorde de val vi gjorde, så hånar vi vårt förflutna, förlöjligar oss själva i den gamla tappningen, och låter som första klassens mobbare när vi fäller våra syrliga omdömen om hur folk såg ut på den tiden.

När vi blivit främlingar inför oss själva är steget inte långt till annat främlingskap. Hur förhåller vi oss till dem som idag lever under omständigheter som motsvarar tidsepoker som vi redan passerat? Både landsbygden och utlandet, norrlänningar och utlänningar, drabbas av attityder som liknar dem som förekommer i skildringar av 80-talssamhället och 80-talsmänniskorna. De pratar och klär sig töntigt, har inte hängt med i de senaste trenderna, är hopplöst ute i alla avseenden. De är inte som vi, i alla fall inte som de vi är idag. De är främmande, trots att de kanske är precis som vi själva en gång var.

Tolerans för olikheter är en grundförutsättning för ett samhälle präglat av mångfald. Men allt tal om sådan tolerans, liksom i förlängningen ökad integration och minskad diskriminering, ekar ihåligt om vi inte ens kan försonas med vilka vi själva varit i tidigare skeden av livet.

Så fram med fotoalbumet. Leta reda på den värsta åttiotalsbilden du har av dig själv och slå på favoritlåten från 1985. När du dragit färdigt på mungiporna, försök erinra dig vad du tänkte, hur du kände, vad du önskade dig den där dagen när hårsprayen var slut.

Om det inte funkar, om du inte uppfylls av en överväldigande toleranskänsla inför ditt eget gamla jag, ta på dig en kavaj med riktigt stora axelvaddar nästa gång du går på Konsum. Gå med stolt rygg och hälsa på en främling. Om han eller hon har permanentat hår säg att det är snyggt.


Mer läsning

Annons