Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politik är inte att kunna men inte vilja

/
  • Den decemberöverenskommelse som Anna Kinberg Batra undertecknat kan ha gjort den blivande moderatledaren till den mest vingklippte ledare för ett borgerligt regeringsalternativ som Sverige någonsin haft.

Annons

Vad är politik?

Att vilja, hävdade Olof Palme. Någon travesterade det med att politik är att välja.

Ordboken definierar politik som statskonst. Den tyske järnkanslern Otto von Bismarck snävade in betydelsen till "det möjligas konst".

Något som saknas i alla föreställningar om politik är att den även skulle inrymma att aktivt avstå att vilja och skapa, i lägen där möjlighet ges. Att förpassas till åskådarplats (= opposition) och tvingas se på när andra genomdriver sin vilja (= regerar) förutsätts inte vara eftersträvansvärt.

Ändå har – främst – borgerliga partier närt denna ologiska åtrå till icke-makt.

Visst finns lägen där det är både legitimt och självklart att avstå inflytande, till exempel om extrempartier agnar beten. Men besvärjelser har anförts av borgerliga partier långt innan SD stökade till riksdagen. Borgerliga tycks ha en tradition av rädsla för att ta risker, något som politik tvärtom kräver.

Böjelsen för att värma oppositionsbänken präglar för närvarande Allianspartierna mer än någonsin och det största Allianspartiets nya ledare Anna Kinberg Batra som lär väljas enhälligt på partistämman på lördag torde knappast ändra på denna strategi som hon ju varit drivande kraft för.

Är Allianspartiernas förhållningssätt till politisk utövning rimligt?

Sällan har partier som gjort så stora valförluster som Alliansen haft så goda möjligheter att påverka, och dessutom kunna göra så stor skillnad mellan bra och dålig politik.

Alliansen hade efter valet kunnat påverka regeringsbildningen så att en regering bestående av endast det parti av de rödgröna som står Alliansen närmast (= socialdemokraterna) hade tillträtt. Möjligen kvarstod detta alternativ även vid decemberförhandlingarna.

Under mandatperioden skulle Alliansen ha kunnat göra breda överenskommelser med en S-regering i en mängd tunga frågor, som förstås inte blivit lika borgerligt präglade som under en Alliansregering men som successivt ändå skulle föra Sverige till det bättre och som genom sin parlamentariska bredd skulle ha chans att hålla långsiktigt.

Med decemberöverenskommelsen har Allianspartierna i stället valt att kedja fast sig på avbytarbänken i fyra år framåt, och därefter i ytterligare fyra år om de inte blir större än de rödgröna i valet 2018. Men blir de det, så förutsätter en borgerlig regeringsbildning i minoritet att S håller det avtal de signerat.

Det kan man nog inte vara säker på om Alliansen utvecklar sin politik med sådant som liberaliseringar på arbetsmarknaden och ytterligare skattesänkningar, vilket det finns intern efterfrågan på. Om LO dundrar ska det mycket till om S-ledaren pallar att hedra en då fyra år gammal överenskommelse som de rödgröna redan kvitterat ut sin nytta av.

Även om Alliansen kan bilda regering efter nästa val kan de således tvingas till ett långtgående hänsynstagande till vänsterpolitik, redan i valmanifestet, för att inte provocera S att bryta sitt decemberlöfte. Alliansen riskerar att regerandet inskränks till att förvalta rödgrön politik.

De rödgröna kan å sin sida tvärtom lägga vilken budget de vill, med obegränsat mandat för socialism, och i valet 2018 har Kinberg Batra lovat att ge dem fortsatt fri lejd i ytterligare fyra år om de blir större än Alliansen, oavsett hur kraftfullt vänsterinflytandet blir om V ökar – och kanske även ett nytt riksdagsparti i form av Feministiskt initiativ ingår. Alliansen kan ju inte gärna bryta överenskommelsen på den punkten – det är ju Alliansen som drivit fram just inslaget av maktdelningspakt där vinnaren tar allt.

Någon kraftfull liberal reformagenda kommer därmed knappast att vara aktuell förrän tidigast 2022, och inte heller då om Alliansen förlorar valet.

Inte ens ett läge där Alliansen lyckas med det otroliga att få egen majoritet skulle medföra liberala reformer förrän tidigast sent under mandatperioden, om ens då. Alliansen behöver förmodligen först ägna åratal bara åt att rulla tillbaka den rödgröna politik som de nu tillåter genomföras.

Liberala krafter kan alltså ha förlorat Sverige för lång tid. Decemberöverenskommelsen kan ha återfört landet till en normativ rödgrön politikhegemoni och borgerlig underordning.

Moderater och andra allianspartister bör nog fråga sig om partier som inte vill ta vara på goda chanser att genomföra sin politik över huvud taget förtjänar att betraktas som partier, eller om de snarare reducerat sig till något slags irrelevant propagandaorgan.

Alliansens rådande strategi strider mot politikens väsen.

Mer läsning

Annons