Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politiker har prioriterat bredd före spets

På måndagen meddelade Centrum för rättvisa (CFR) att man tänker driva en students sak mot Mälardalens högskola.

Annons

Studenten, Connie Dickinson från USA, studerade under två år utbildningen "Analytical finance" som gavs på engelska och riktade sig både till svenska och internationella studenter.

För studenter utanför EES-området (i princip EU-länderna plus Norge, Island och Schweiz) tas sedan 2011 avgifter ut. För Connie Dickinsons del gick utbildningen allt som allt på drygt 180 000 kronor innan hon hoppade av på grund av missnöje med kvalitén. Sedan dess har Universitetskanslerämbetet underkänt utbildningen på fyra av fem punkter och högskolan riskerade att bli av med sin examinationsrätt för utbildningen. Dickinsons kritik mot utbildningen är alltså inte helt tagen ur luften.

Trots detta har Mälardalens högskola inte velat betala tillbaka de avgifter som Dickinson har betalat för en utbildning som inte höll vad den lovade. Det CFR nu ska driva genom Connie Dickinsons fall är om det verkligen rimligt att en offentlig verksamhet verkligen ska kunna underleverera en tjänst utan att den drabbade har en chans att få tillbaka sina pengar?

Faktum är att den utbildning som svenska högskolor och universitet erbjuder ofta är undermålig.

En anledning till att svenska studenter accepterar detta är förstås att utbildningen är "gratis", eller mer korrekt: Inte avgiftsfinansierad. Skulle svenska studenter, liksom sina motsvarigheter i till exempel USA eller Storbritannien, behöva betala för sina studier så skulle de också kunna ställa betydligt högre krav på den utbildning som ges. Ingen vill betala för en vara eller tjänst som inte håller måttet. Det vore dock tråkigt om det skulle behöva gå så långt för att kvalitén på den högre utbildningen i Sverige skulle förbättras. Studieavgifter skulle med stor sannolikhet slå hårdast mot de grupper som kommer från familjer utan studietradition.

Det har från politiskt håll under en lång rad år satsats mycket på bredd – det vill säga att det ska finnas många utbildningsplatser – men mindre på att utbildningen ska ha spets – det vill säga hålla hög kvalitet. De två behöver inte nödvändigtvis stå i motsatsförhållande till varandra, men ska många utbildas med hög kvalitet så kräver det väsentliga resurstillskott till den högre utbildningen. Annars blir det som på många utbildningar, kanske särskilt inom humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen, få tillfällen för till exempel fördjupande diskussion i seminarieform. För sådant kostar pengar. I stället bokar man upp stora hörsalar och låter ett hundratal elever lyssna på en handfull föreläsningar för att sedan vara hänvisade till självstudier resten av veckan.

Missförstå mig inte nu, självstudier är självklart en viktig del av den högre utbildningen. Vi talar ändå om vuxna individer som har kvalificerat sig för universitetsstudier, så de får förväntas kunna ta in den information som finns i kurslitteraturen. Det finns ingen poäng med att ha en lärare som står och berättar timme ut och timme in exakt vad som står i böckerna. Men det går inte att underskatta betydelsen av seminarier eller laborationer där studenterna får fördjupad förståelse för det ämne som studeras.

I bästa fall kan Connie Dickinsons stämning av Mälardalens högskola föra upp frågan om den högre utbildningens kvalitet på bordet.

Mer läsning

Annons