Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Populister i alla länder, vad förenen eder?

/

I det tredje avsnittet av podcasten
Londonpodden

– som görs av journalisten Katrine Marçal och allt-i-allon Maria Borelius (som en kort tid var handelsminister i Fredrik Reinfeldts regering) – intervjuas The Economist-journalisten Jeremy Cliff.

Annons

Varje vecka skriver han en kolumn om brittisk politik i tidningen under vinjetten Bagehot . Intervjun handlar huvudsakligen om brittisk politik och främst om Labour-partiets val av Jeremy Corbyn till partiledare.

Valet av Corbyn sände chockvågor genom stora delar av det brittiska etablissemanget. Hur kunde ett modernt vänsterparti, som under 1990-talet reformerades och blev ett valvinnande parti, välja en radikal vänsterpopulist med ett budskap som hämtat från 1970-talet (han vill bland annat förstatliga företag och återöppna kolgruvorna i norra Storbritannien) till sin ledare?

Storbritannien avviker här egentligen inte från övriga Europa. Skillnaden är bara att där det i andra länder har vuxit fram nya populistpartier till vänster som har fångat upp de här väljarna så har det i Storbritannien skett inom ett av de etablerade partierna. Samtidigt har UKIP (United Kingdom Indepence Party) fångat upp den populistiska väljarbasen till höger.

Runt om i Europa ser vi trenden med populistpartier, till vänster eller höger (och i vissa länder både och). Grovt indelat så kan man säga att det i Europas nordliga och östliga delar är främlingsfientliga populistpartier (till exempel ungerska Jobbik och Sverigedemokraterna) som nått störst framgångar medan det i Sydeuropa främst är vänsterpopulister (Syriza i Grekland och Podemos i Spanien till exempel) som växer. Gemensamt för dessa partier är att det söker enkla lösningar i ett allt mer komplex värld.

Jeremy Cliff konstaterar att denna trend kommer som en motreaktion mot att de etablerade partierna i Europas länder har blivit mer teknokratiska och allt mindre ideologiska.

Det talas ofta om vikten av att kunna sälja sitt budskap med en berättelse (det som brukar kallas för "storytelling" på reklamspråk). Och när de politiska besluten blir allt mer komplexa blir de också svårare att koka ner till en enkel och lättförståelig berättelse. Enklare är det för populisterna – de enkla lösningarnas apostlar – att peka ut en syndabock som får stå som förklaring för allt som är fel med samhället.

För SD:s del är det invandrarna och invandringen som får spela den rollen. Bara gränsen stängs och de som har kommit hit skickas tillbaka så blir allting bra igen, är budskapet. För de grekiska populisterna i Syriza är det "trojkan" – EU (särskilt Tyskland), Världsbanken och Internationella valutafonden – som angrips. I Jeremy Corbyns fall är det nyliberaler, de rika och finanskapitalet som måste sättas åt hårdare.

Men hur svårt det än kan vara att kommunicera i dagens ofta snuttifierade medieklimat så löses samhällsproblem sällan med ett enkelt Alexanderhugg. Det bevisas om inte annat av att det i de länder där populistpartier har kommit till makten har det snart visat sig att politiken inte håller och partiernas väljarstöd raseras.

Mer läsning

Annons