Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Religionsfriheten gäller även barn

/
  • Barndop är ett tydligt exempel på när föräldrar för över sina religiösa värderingar på sitt barn. Den som döper sitt barn i Svenska Kyrkan förväntas sedan ge barnet en kristen fostran.

Jag växte upp i en för svenska förhållanden på sjuttiotalet väldigt dogmatisk religiös miljö.
Det har naturligtvis format mig som människa och än i dag upptäcker jag saker hos mig själv som jag inser har sina rötter just i den religiösa uppväxten.
Jag har varit arg, på mina föräldrar, på kyrkan, på andra kristna. Jag har också känt att jag gått miste om mycket som andra jämnåriga fick.
Men jag skulle ändå inte vilja vara utan denna erfarenhet. Som sagt - den har format mig till den jag är och gett mig värdefulla insikter.

Annons

I tonåren lämnade jag dogmerna, församlingen, och jag började så smått omforma min världsbild utifrån andra premisser och andra skrifter än Bibeln. Det var inte särskilt svårt för mig att göra det. Jag klarade mig helskinnad. Tyvärr är det inte alla som gör det. Jag kommer ofta i kontakt med andra som vuxit upp under liknande omständigheter, som fortfarande är sårade, sargade, lite trasiga. Som efter många år, långt upp i vuxen ålder, mår dåligt och har det väldigt jobbigt på grund av dogmatisk, religiös uppfostran.

Jag tror att få människor upplever att deras barndom varit helt problemfri. Många bär på större eller mindre barndomstrauman som behöver bearbetas. Man skulle rent av kunna säga att det är en del av livet.

Samtidigt är det orimligt att vi i ett av världens mest sekulariserade länder låter det vara en ursäkt för att låta föräldrar tvinga sina barn in i religiösa föreställningar och ritualer, att vi kanske ser religionsutövning som något privat och som man ska låta var och en sköta själv.

Och det är just det. Vi har religionsfrihet i Sverige. Den är kopplad till individen. Inte till familjen, inte till något samfund, utan till individen. Varje människa har rätt att själv välja om hen vill bekänna sig till någon religion, eller att inte göra det. Denna grundläggande mänskliga rättighet som finns inskriven både i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i EU-konventionen bör rimligtvis gälla även barnen.

Samtidigt är föräldrar ansvariga för sina barns fostran, och varje förälder är självklart inte bara fri att, utan även skyldig, att i sin fostran utgå ifrån någon form av moralisk kompass. Därför kan vi inte förbjuda religiös fostran. Det går inte att hindra föräldrar från att ta med sina barn till kyrkan eller moskén, att be aftonbön eller att undervisa sina barn i de religiösa skrifterna.

Det här är komplicerat. För när ett barn, så som jag gjorde, säger i skolmatsalen att det inte vill äta blodpudding för att det strider mot hens religion, hur vet man att det är barnets egen övertygelse och inte föräldrarnas? I mitt fall var jag övertygad, även om det inte kan sägas ha varit ett helt fritt val. Skolmaten är ingen stor sak. Värre blir det när elever ber att få slippa viktig undervisning, så som religionsundervisning, på grund av egen religiös övertygelse. Ska man då inte respektera barnet? Det finns inte så vitt jag vet någon trovärdig metod för att utreda om det är barnets eller föräldrarnas önskan.

Jag minns även hur jag förbjöds att delta i en danskurs, eftersom dans ansågs vara syndigt. Det var inte mitt val. Jag ville lära mig dansa. Tyvärr ingick inte kursen i ordinarie schema, den var valbar. Jag kan fortfarande inte dansa.

Svaret måste ändå vara att undervisningen ska följa läroplanen och att den gäller även barn som använder religiös övertygelse för att slippa.

Allt annat vore att svika barnet, och göra det betydligt svårare för det att i vuxen ålder fatta ett självständigt och upplyst beslut om vilken eventuell religion hen vill tillhöra.

Det går här att falla tillbaka på EU-konventionen där det står: "Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter."

Även barnet har religionsfrihet, men det innebär inte rätten att slippa religiösa inslag i uppfostran, lika lite som det går att slippa inslag av politik eller andra former av värderingar. Det spelar ingen roll om förälderns religion påbjuder att barnet ska fostras på ett särskilt, dogmatiskt, sätt som innebär inskränkningar i barnets lagstadgade rättighet att själv välja vad hen vill tro på.

Religionsfriheten har nämligen en gräns, och den går där religionsutövandet riskerar att inkräkta på andra människors rättigheter. Även om dessa andra människor råkar vara ens barn.

Mer läsning

Annons