Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rönmark: "Kopiera inte kramcenterns framgångsrecept"

/
  • Centerstämman slutade med dans. Centerns vice partiordförande Anders W Jonsson bjöd upp Catarina Deremar från Tierp.

Annons

Centerpartiets stämma i Falun blev, föga förvånande, en lugn och behaglig tillställning för partiledningen. Fattas bara annat. Partikassan är välfylld, opinionsundersökningarna är munter läsning och partiledaren Annie Lööf kan gå på föräldraledighet med landets högsta förtroendesiffror. Fikat verkade dessutom motsvara de högt ställda förväntningarna, det var närproducerade måltider och det blev en ordentlig bankett med schlagermusik och dans på borden.

Centerpartister kräver inte så mycket mer av partilivet. I alla fall inte när det blåser medvind.

Givetvis funderar nu strategerna i övriga allianspartier – där det väl, för att uttrycka det milt, inte direkt blåser samma typer av vindar – om det finns något man kan kopiera från Centerpartiets framgångsrecept för att uppnå samma harmoni (i alla fall utåt) som hos de gröna liberalerna.

Ett gott råd: Var försiktig med kopierandet.

Röster har höjts för att Folkpartiet borde göra som Centerpartiet gjorde då man tog fram ett nytt idéprogram. Visst, det var bråkigt, tjafsigt och högljutt under en period, men de folkpartister som vill se en ordentlig uppgörelse om vilken ideologisk linje som ska gälla i FP pekar på Centerpartiet och hävdar med emfas att Annie Lööf och hennes förtrogna gick stärkta ur striden och att det enade Centerpartiet. Rent empiriskt är det svårt att invända mot detta; efter den turbulenta idéprogramsstriden har Centerpartiet gått framåt i de flesta val och mätningar, Annie Lööfs stjärna har stigit och nästan alla i den tidigare så bespottade idéprogramsgruppen har klivit upp ett par pinnhål i partihierarkin. Den som letade efter öppna falangstrider i Falun i helgen letade förgäves. ”Centerpartiet är som en enda stor kram”, som ett centerpartistiskt stjärnskott förklarade läget.

Mysigt.

Om Folkpartiet skulle testa samma sak skulle det med största sannolikhet bli oerhört underhållande för alla utomstående, men långtifrån lika kramigt. Risken finns för ett partipolitiskt blodbad.

Centerpolitiker är nämligen centerpolitiker för livet. Nej, det var en underdrift. Centerpolitiker ser på sitt parti som på sina gårdar och skogsbruk; det är något man vårdar för kommande generationer.

När en folkpartist förlorar en stor strid är risken överhängande att hen lämnar partiet, gärna medelst debattartikel av typen ”öppet brev till partiet jag inte känner igen längre”, och hittar utlopp för sina idéer och sitt engagemang på annat håll.

En centerpartist drar sig tillbaka till gården, övervintrar, härdar ut och väntar på bättre tider och partiledningar. Och kommer man inte tillbaka själv så får man lägga energin på söner och döttrar; det man sår i Centerpartiet kan man inte räkna med att få skörda förrän ett par generationer senare.

Visst, det finns undantag från regeln om att man som profilerad företrädare inte lämnar partiet (hej, Börje Hörnlund) och ja, det finns personer i ledande ställning som gör sitt yttersta för att partiet ska framstå som en logfest som spårat ur (hej, Stefan Hanna).

De flesta centerpartister förblir ändå – efter att debatten är över – centerpartister.

Det finns nämligen mer än bara en oproportionerligt stor rädsla för länsstyrelser, vargar och strandskydd som binder ihop partiet. Det finns traditioner, släktskap, nätverk och en social samhörighet som inte är att förakta.

Så den desillusionerade centerpolitikern stannar kvar, hjälper till att sluta leden, tar en närproducerad bulle till och väntar.

Det är en lyx som få andra partiledningar än Centerpartiets kan njuta av.

Mer läsning

Annons