Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rysk björn söker vänner

Att stater med geopolitiska intressen gärna bedriver propaganda är en gammal sanning som ofta bekräftas. Den ryska regimens försök att skapa acceptans för annekteringen av Krim och för Putins intressen i allmänhet, har paralleller både i vår egen samtid och i den ryska historien.

Annons

I en ny avhandling från Umeå universitet undersöker historikern Olov Wenell en intressant aspekt av hur Sovjetunionen arbetade för att göra allmänheten i väst mer positivt inställd till Moskva. Avhandlingen, som bär titeln "Sovjetunionen och svenska vänsällskap 1945-1958", tar upp de frontorganisationer som skapades i Sverige men studien belyser även Sovjetunionens "nyckelinstitution" för offentlig diplomati, All-unionella sällskapet för kulturella kontakter med utlandet (VOKS).

Vänsällskapen i fråga var organisationer som på pappret skulle främja kulturutbyte och förbrödring, men vars reella syfte var att tjäna Sovjetunionens intressen. Om svenskarna blev positivt inställda till Sovjetunionen antogs detta kunna borga för alliansfrihet. Och när det stod klart att den svenska alliansfriheten hade en slagsida åt västmakterna intensifierades ansträngningarna.

Att hålla den dolda agendan hemlig var viktigt ur strategisk synpunkt. Därför kunde varken Förbundet Sverige-Sovjetunionen eller dess föregångare uppträda öppet som redskap för kommunismen på samma sätt som Sveriges Kommunistiska Parti gjorde.

Frontfigurerna fick således gärna vara socialdemokrater. Olov Wenell visar dock tydligt att kopplingen till Moskva var stark och att SKP var insyltat.

Trots de ansträngningar som gjordes lyckades vänsällskapen i fråga aldrig engagera "massorna" på det sätt som arkitekterna önskade. Oavsett hur det rumsterades om i organisationerna ville projektet aldrig riktigt lyfta.

Inte ens när kommandot i Moskva underströk sin besvikelse och krävde bättring strömmade den svenska allmänheten till.

Ur ett svenskt perspektiv var ointresset må hända förståeligt, och det inte bara därför att traditionen att fira sovjetiska högtidsdagar alltid har varit svag i Sverige. Under 1950-talet tog svensk ekonomi tigersprång och vanliga hushåll fick det allt bättre ställt.

Samtidigt drog det kalla kriget en skarp gräns mellan kommunisterna och det övriga samhället. Mot en sådan bakgrund är det förståeligt att uppgiften att sälja in sovjetiska frontorganisationer blev tuff.

På samma sätt som Olov Wenells avhandling kastar ljus på svunna tiders "mjuka diplomati" kommer framtidens historiker med all säkerhet finna nya mönster i det storpolitiska spel som just nu pågår.

När en ny rysk härskare nu talar maktspråk – samtidigt som charmoffensiven pågår för fullt på andra plan – bör vi inta en lika reserverad inställning som 1950-talets svenska allmänhet gjorde.

Mer läsning

Annons