Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rysslands agerande måste prägla försvaret

/
  • Ryssland har de senaste åren satsat stor summor på att rusta upp sitt försvar. Här en bild från en militärparad i Moskva tidigare i år.

Annons

När världen står i brand borde utrikes- och säkerhetspolitiken få prägla den svenska valrörelsen. Tyvärr är så inte fallet. Trots att Ryssland mer eller mindre försöker invadera östra Ukraina (att det skulle vara "frivilliga" ryska soldater som deltar på separatisternas sida är ett närmast löjeväckande påstående); Islamiska staten (IS) begår etnisk rensning av minoriteter i Irak samt att israeliska bombflyg och raketer signerade Hamas dagligen flyger kors och tvärs över gränsen till Gaza, så förblir utrikes- och säkerhetspolitiken en fråga som inte får den uppmärksamhet den förtjänar i det här valet.

Delvis är det för att det till ganska stora delar råder en samsyn om vår utrikes- och säkerhetspolitik; politiker på båda sidor om den politiska mittlinjen inser att detta är frågor som inte lämpar sig särskilt väl för partipolitisk pajkastning. Det är i grunden bra, samtidigt bör de skillnader som finns – för de finns så klart – belysas så att väljarkåren vet vad den har att vänta sig.

Det ligger heller inte i vare sig Socialdemokraternas eller Moderaternas – de två dominerande partierna i svensk politik – intresse att göra utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken till valfrågor. Båda partierna har nämligen grava trovärdighetsproblem här eftersom de har varit pådrivande för den nedrustning av det svenska försvaret som har skett kontinuerligt sedan 1990-talet.

Moderaterna har traditionellt sett varit ett försvarsvänligt parti, men under de två senaste mandatperioderna har det blivit uppenbart att försvaret främst ses som en mer eller mindre onödig utgiftspost i finansminister Anders Borgs budgetpropositioner. Socialdemokraterna å sin sida har inte heller mycket att komma med. Partiet har i modern tid varit pådrivande i nedläggningen av förband efter förband, till exempel I21 i Sollefteå där jag själv gjorde min militärtjänstgöring.

Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall och när utvecklingen i Ryssland trots allt gick åt rätt håll, då det måhända var logiskt att tycka att det svenska försvaret var överdimensionerat och hade fel fokus. Men det är en gammal sanning att det går betydligt snabbare att rasera ett lands försvarsförmåga än att bygga upp den; därför måste försvars- och säkerhetspolitik vara långsiktig. Att världen 1989 framstod som betydligt säkrare än bara 10 år tidigare, då ett Sovjetunionen med stormaktsambitioner invaderade Afghanistan, är självklart. Men de ödesdigra beslut om nedskärningar i försvaret som fattades under 1990-talets första hälft får vi leva med än i dag. Och som vi vet är verkligheten nu en annan. Ryssland rustar åter upp och visar gång på gång musklerna i de gamla Sovjetrepublikerna. De länder som inte dansar efter Moskvas pipa straffas i bästa fall höjda gaspriser och i värsta fall blir de bestraffade militärt.

Försvarspolitiken fick ett smärre uppsving i samband med att överbefälhavaren Sverker Göransson konstaterade att Sverige kan försvara sig i ungefär en vecka vid en attack mot ett begränsat mål. Det blev en ögonöppnare för många som inte tidigare insett hur illa ställt det var med försvaret av Sverige. Men frågan har snabbt och effektivt begravts i valrörelsen, trots att den borde stå högt upp på dagordningen. Ett allt mer aggressivt Ryssland som rustar upp och helt ogenerat hotar, utpressar och till och med attackerar sina grannländer borde – nej: Det måste! – få konsekvenser för svensk försvarspolitik. Allt annat är oansvarigt och dumdristigt.

"Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen", skriver Tomas Tranströmer i sin dikt Preludium. Det är dags för svenska försvarspolitiker att göra det där hoppet och vakna innan det är för sent och drömmen gått över i en mardröm.

Mer läsning

Annons