Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sextio år sedan atombomben över Hiroshima

Annons
I går var det sextio år sedan USA släppte en atombomb över den japanska staden Hiroshima och i ett slag och slutgiltigt förändrade synen på krig, teknik och människans möjligheter till självdestruktivitet. Beräkningar av antalet döda direkt under och den närmaste tiden efter attacken mot Hiroshima brukar landa på omkring 140 000. Tre dagar senare föll en andra atombomb över Nagasaki och dödade 70 000 människor. Om man räknar in antalet som dog i följdsjukdomar tillkommer flera hundra tusen ytterligare.
Bomberna över Hiroshima och Nagasaki har ofta försvarats med argumentet att de sparade liv. I synnerhet den amerikanska debatten har ofta landat i slutsatsen att kriget i Asien tack vare atombomberna tog slut snabbare och med färre döda än fortsatta strider skulle ha resulterat i. Samtidigt markerade USA med all tydlighet inför Sovjetunionen att man hade tillgång till ett nytt monstervapen, och inledde därmed den terrorbalans som till i dag ska ha hindrat ett nytt världskrig.
Visst går det att följa beräkningarna av antalet döda en bit på vägen, och reflektera om målkonflikter i svåra militära lägen, men på ett moraliskt rättfärdigande av övergreppen på civilbefolkningarna i Hiroshima och Nagasaki är det omöjligt att ställa upp. Någonstans måste man dra gränsen för vad som går att försvara med statistik, någonstans måste den mänskliga, humana instinkten väga tyngre.
Sextioårsdagen av atombomben över Hiroshima är ett viktigt tillfälle att minnas vilken förödande vapenarsenal som några av världssamfundets ledande länder besitter, och hur viktigt det är att arbetet mot kärnvapen inte stannar vid att försöka förhindra en utbredning, utan också fortsätter att sträva till nedrustning. Dagens kärnvapen är mångfalt kraftigare än de bomber som fälldes över Japan, ett atomkrig år 2005 skulle ha kapacitet att utplåna mänskligheten flera gånger om.
De senaste årens terrorattacker har visat hur sårbart det moderna samhället kan vara och ett antal hänsynslösa diktaturer med möjliga kopplingar till terrornätverk är på ständig jakt efter egna kärnvapen. Men det förfärliga i tanken på ett Nordkorea eller ett Iran med kärnvapen, för att inte tala om en Usama bin Ladin, borde få politiska ledare även i de ursprungliga kärnvapennationerna att dra slutsatsen att ett sådant vapen inte i längden kan skydda någon. Kärnvapen är livsfarliga redan i goda händer USA 1945 leddes av förnuftiga, sansade politiker. Och förr eller senare hamnar atombomben i händerna på en irrationell och destruktiv politisk ledare som inte drar sig för att skapa helvetet på jorden. Inför ett sådant perspektiv är det meningslöst att tala om en terrorbalans, så länge kärnvapnen existerar utgör de enbart ett ständigt hot om undergång.

Mer läsning

Annons