Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skillnaden mellan politik och juridik

/

Genom decemberöverenskommelsen mellan regeringspartierna och Alliansen ska förutsättningarna för minoritetsregeringar att styra landet, eller i alla fall att få igenom sina budgetar, stärkas. Med vad är egentligen en överenskommelse?

Annons

En överenskommelse är ett avtal, ett kontrakt. Decemberöverenskommelsen innebär bland annat att den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram och att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.

Men är avtalet bindande? Kan de partier som kom överens tvingas att uppfylla sin del av dealen? Finns det juridiska konsekvenser av politikers handslag?

Frågorna kan verka löjliga. Politik är politik och juridik är juridik. Politikers löften är inga rättshandlingar, i varje fall inga rättshandlingar som ger rättsliga konsekvenser. Det är nog den vanliga uppfattningen. Men så enkelt är det inte.

I Sverige krävs ingen särskild form för att ett avtal ska vara juridiskt bindande, med undantag för vissa särskilda avtalstyper (exempelvis överlåtelse av fastigheter). Läser man decemberöverenskommelsen i sin helhet ser den ut som ett kontrakt. Dokumentet innehåller inledande målsättningar, villkor och en avtalstid. Partierna representerades av sina ledare som – får vi hoppas – har långtgående befogenheter att företräda sina partier. Det börjar alltså lukta juridik. Och lukten tilltar när man sticker näsan i reaktionerna på överenskommelsen.

I diskussionen efter decemberöverenskommelsen, särskilt i den borgerliga kritiken som varit stark på ledarsidor och i debattprogram, har det framhållits att överenskommelsen innebär att de undertecknande partierna skulle vara skyldiga att släppa fram en SD-budget om Sverigedemokraterna skulle vara den största minoriteten i riksdagen. En sådan skyldighet finns förstås bara om decemberöverenskommelsen ska betraktas som faktiskt bindande, snarare än som en gemensam avsiktsförklaring.

Resonemanget är teoretiskt. I praktiken medför inte sådana här överenskommelser några juridiska konsekvenser. Men det kan ändras. Vi ser en tydlig juridifiering av det politiska samtalet.

Inget politiskt ansvarsutkrävande är komplett utan en polisanmälan. Inget klagomål är för trivialt för att dras inför Konstitutionsutskottet. Och – viktigt att komma ihåg – det finns inte några allmänna juridiska undantag för politiken. Avtalslagen gäller även för partiledare. Vilket blir det första partiet som ansöker om stämning mot ett annat parti för avtalsbrott?

En stämningsansökan med decemberöverenskommelsen som grund skulle knappast nå framgång i tingsrätten. Decemberöverenskommelsens bindande effekter stannar på det politiska och möjligen moraliska planet. Politik är ju en sak, juridik en annan. Eller?

Mer läsning

Annons