Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Släpp partierna loss, det är höst!

/
  • Per Ahlmark (FP), Gösta Bohman (M) och Thorbjörn Fälldin (C) skulle aldrig ha badat badtunna tillsammans.

Det fanns en tid då folkpartister avskydde moderater, centerpartister misstrodde folkpartister och utgångsläget i svensk politik var att de borgerliga partierna hatade varandra nästan lika mycket som de ogillade Socialdemokraterna.

Annons

Inför valet 1976, då Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna till slut lyckades bryta 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav, var det till och med svårt fånga de tre partiledarna, Per Ahlmark (FP), Gösta Bohman (M) och Thorbjörn Fälldin (C), på samma bild.

Minnet av denna tid är i högsta grad levande inom de borgerliga partierna och är en av anledningarna till att Alliansen, i någon form, kommer att leva vidare även i opposition.

Samtidigt har det de senaste åren blivit uppenbart att Alliansen har begränsat partierna. Det täta samarbetet har gjort att man stundtals har kunnat tro att det bara finns ett Alliansparti eller, om man vill vara elak, Moderaterna med tre stödpartier. I själva verket finns det fortfarande fyra partier med olika ideologier och politiska prioriteringar.

Såtillvida man inte önskar sig en utveckling i riktning mot ett enda borgerligt parti är det därför rimligt att, som FP-ledaren Jan Björklund, önska sig ett lösare Allianssamarbete under den kommande mandatperioden (SVT, 30/9).

Det skulle ge partierna möjlighet att fortsätta agera gemensamt i frågor där de är överens, samtidigt som det öppnar upp för enskilda partier att samarbeta med den rödgröna regeringen i frågor där det finns olika uppfattningar inom Alliansen – exempelvis höjd a-kassa och en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen.

Men framförallt skulle det ge partierna möjlighet att söka svar på frågan om vilket samhälle de långsiktigt vill se, och vilken politik som behövs för att förverkliga det. Under åren i regeringsställning har Allianspartierna uppnått det mesta man historiskt sett varit överens om – den socialdemokratiska hegemonin har brutits, S har blivit ett parti bland andra och skatterna har sänkts.

Det har lett till ett akut behov av långsiktig politikutveckling, vilket sannolikt bäst sker utan de begränsningar tvånget att hitta gemensamma positioner för med sig. Att Allianspartierna tillåter sig att odla sina särarter och utveckla sina idéer är därför en förutsättning för att Alliansen ska kunna erbjuda väljarna något mer än regeringsduglighet om fyra år. Det gör att även den som önskar sig en ny Alliansregering på kort sikt bör omfamna ett lösare samarbete.

Även om partiledarna aldrig badade i badtunnan hemma hos Maud Olofsson

(C) i Högfors sensommaren 2004, har den blivit en symbol för sammanhållningen och den goda stämningen i Alliansen. Med denna grund borde det vara enkelt att erkänna att det kanske behövs lite mer frihet i relationen.

Mer läsning

Annons