Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Rättslösheten i spåren efter #metoo

Annons
Det pågår en förundersökning om grovt förtal mot Cissi Wallin efter att hon anklagat en person för våldtäkt under #metoo-kampanjen. Foto: Jonas Ekströmer

Det hade kunnat rinna ut i sanden. Det hade kunnat resultera i en rad opinionsartiklar om sexuella trakasserier och kvinnors utsatthet, som sedan inte lett till något. Det hade kunnat resultera i att kvinnor öppnade sig lite mer för varandra, berättade vad de utsatts för, och sedan i tystnad lovat att stötta varandra. Det hade kunnat resultera i något som för några få gjort skillnad men gått de flesta förbi. Det hade kunnat bli en dagslända.

Så blev det inte. Metoo-rörelsen lever än, och ger fortfarande resultat på både personlig och politisk nivå.

Kanske är det cyniskt att tro. Kanske har jag fel. Men jag tror att vi har Cissi Wallin och Lulu Carter att tacka för att rörelsen tog sådan fart och fick sådan kraft som den fick i Sverige. Dessa båda kvinnor pekade ut kända män och anklagade dem för övergrepp. En av dem är nu åtalad för våldtäkt. Den andre, en journalist som pekades ut av Cissi Wallin, har i sin tur anmält henne för grovt förtal och just nu pågår en förundersökning mot henne.

I februari dömdes en annan kvinna för förtal i samband med ett utpekande under #metoo.

Flera förundersökningar pågår också mot män som pekats ut och anmälts i samband med #metoo i höstas.

Andra män har tvingats lämna sina jobb efter anklagelserna, även i fall där inga övergrepp kunnat bevisas. Det gäller även den av Cissi Wallin utpekade journalisten som nu stämt henne för förtal.

För några enskilda personer har #metoo fått stora konsekvenser. I vissa fall går det att påstå att deras liv rasat sönder och samman. Och mycket av dagens debatt har flyttats till att handla om männen. De som pekats ut, de som anklagats och dömts på förhand och fått sparken.

Ordet rättslöshet upprepas som ett mantra. Rättslöshet för männen.

Somliga hävdar att #metoo har gått för långt och påstår att det kommit att handla om folkdomstolar som dömer män på löpande band utanför rättssystemet.

Men.

Rättslöshet kallar man det när någon inte får sin sak rättvist prövad av rättssystemet. Rättslöshet är det att sakna möjlighet att försvara sig mot anklagelser. Rättslöshet är att straffas utan att ha begått något brott. Rättslöshet kan också vara att bli utsatt för brott, till exempel våldtäkt, utan att bli trodd eller få upprättelse.

Har någon oskyldig man dömts i domstol på grund av #metoo? Har någon oskyldig man rullats i tjära och fjädrar på grund av lösa anklagelser?

Handlar #metoo om att peka ut och straffa män på lösa grunder? Svaret är ett bestämt nej. Det handlar om att sätta fingret på ett stort samhällsproblem som drabbar både män och kvinnor och som står i vägen för jämställdheten. Mängden vittnesmål från utsatta kvinnor visar tydligt vidden av problemet. En försvinnande liten del av männen det berättas om har namngivits. Några har polisanmälts, men de flesta inte. Eftersom #metoo inte handlar om hämnd. Det har handlat om utsatta kvinnors rätt att sätta ord på sina upplevelser, om att laga det som är trasigt genom att prata om det, och om att dela med sig och inse att sexuella trakasserier och övergrepp slår mot vem som helst och överallt. Om att visa mönster.

Med rätta fick dessa vittnesmål stor uppmärksamhet i medierna under hösten. Upprop efter upprop publicerades i de stora tidningarna.

Kanske hade det inte blivit så om det inte hade varit för Cissi Wallin och Lulu Carter. För att medielogiken är sådan att det krävs någon form av skandal. En känd person att anklaga för något. För att mediernas intresse också låg i att egna eller konkurrenters medarbetare anklagades. Och så här är det för att mediekonsumenterna vill ha namn. Utpekanden. Vittnesmålen i sig så länge de är anonyma kan bli föremål för debatt men sällan för det enorma genomslag som utpekandena fick.

Och inte att förglömma: för att männen plötsligt insåg att det inte går att komma undan med vad som helst. För att de plötsligt efter att i åratal ha skyddats pekades ut i offentligheten, eller riskerade att göra det. För att många män helt tagna på sängen tvingades rannsaka sig själva och sina egna beteenden.

Det var inte vackert. Dreven var stundvis smutsiga, olustiga och obegripliga. De utpekade männen, och inte minst deras familjer, for illa. Vissa gör det fortfarande.

Men rättsväsendet havererade inte, som det ibland kan låta som i debatten. Rättsväsendet har låtit sina kvarnar mala och hållit på sina principer. Rättsväsendet utreder i sakta mak fall efter fall, vare sig det rör sig om sexuella övergrepp eller förtalsanklagelser.

De anklagade männen har såvitt jag noterat fått rättssäker behandling. Deras förtalsanmälningar tas på allvar. I fall där övergrepp inte kan bevisas läggs förundersökningar ner, som var fallet för mannen som pekades ut av Cissi Wallin, han som nu stämt henne för förtal. Ja, han förlorade jobbet. Men det är inte samma sak som rättslöshet.

Det är aldrig så enkelt. Det handlar om allt från arbetsgivaransvar för sådant som inte alltid måste tas upp i domstol till att vissa branscher, så som journalistiken och politiken, är förtroendebranscher där det inte är ovanligt att människor tvingas bort från vissa positioner för att deras trovärdighet är förverkad. Det brukar inte krävas domstolsbeslut.

Wallin var ända från början medveten om risken för att anmälas för förtal. Hon är medveten om att risken är ganska stor för att hon också kan fällas i domstol. Hon valde att ta den risken, för sakens skull. För alla kvinnors skull som inte vågar berätta. Man skulle kunna säga att hennes utpekande var en form av civil olydnad, på egen bekostnad. Att ändamålet helgade medlen. Och även om fallet inte kommer att prövas i domstol fick hennes utpekande stora konsekvenser för den utpekade mannen.

Men i motsats till vad som ibland påstås i debatten har inte #metoo blivit en rörelse för hämndlystnad. Det har inte blivit okej att på lösa grunder offentligt anklaga personer för vare sig härskartekniker eller våldtäkter. Det har inte kommit att handla om att rasera livet för förövarna, även i de fall de gjort sig skyldiga till riktigt grova övergrepp.

Var det då rätt av Cissi Wallin att offentligt anklaga en person för våldtäkt, trots en nedlagd förundersökning och det faktum att fallet aldrig kommer att prövas i domstol?

Mitt svar på den frågan är; jag vet faktiskt inte. Jag tycker att den är enormt svår att svara på.

Vad jag däremot vet är följande:

I höstas såg jag många häpna över omfattningen av alla sexuella trakasserier som pågår dagligen, jag såg män som närmast var i chock över vittnesmålen om övergrepp och jag såg kvinnor liksom andas ut över insikten att det som drabbat dem inte på något vis var deras eget fel, att det är ett systemfel och att de är långt ifrån ensamma.

Jag upplevde det som jag inte riktigt trott att jag skulle få uppleva under min livstid. Att vi blev lyssnade på. Att berättelserna togs på allvar. Att det äntligen efter minst ett århundrade av kamp började hända saker. Att det inte bara pratades, utan att det också hände konkreta saker. Att åtgärder började vidtas för att stävja sexuella trakasserier och se över lagstiftning.

Under hösten var det en del män som helt tagna på sängen frågade "Varför har ni inte sagt något?".

Det har vi. Tro mig. Vi har berättat. Vi har skrikit. Vi har försökt få världen att förstå hur det är att vara kvinna i ett patriarkat och vi har försökt få arbetsgivare att förstå hur män missbrukar sin makt. Det har skrivits böcker, artiklar, gjorts filmer, hållits demonstrationer och upprop och det har skrivits motioner och vi har frustrerat tagit steg för steg mot ett mer jämställt samhälle, men det har gått alldeles för långsamt. Vi har gång på gång tvingats förklara sådant som vi trott vara självklart eftersom vi ju tjatat om det så länge.

Vi har om och om igen försökt visa hur rättslösa kvinnor är i fall av sexuella övergrepp. Hur stort mörkertalet är. Hur få anmälningar som leder till åtal och hur få åtal som leder till fällande domar. Hur en rättegång i sig kan vara som ytterligare ett övergrepp. Hur skulden så ofta vänds mot offret, och hur skamfyllt det därmed kan vara att berätta att man utsatts.

I höstas hände något. Plötsligt blev vi lyssnade på. Plötsligt dominerade #metoo nyhetsrapporteringen och det dominerade under längre tid än vi någonsin hade kunnat hoppas.

Det pågår fortfarande. Det händer nu.

Och jag vet inte, men jag tror, att effekten av #metoo inte varit i närheten av densamma om det inte varit för Cissi Wallin och Lulu Carter.

Mer läsning

Annons