Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Tänk på döden

Annons
Gravkapellet i Torpshammar. Foto: Johnny Jonsson

Alla ska dö. Det är det enda vi kan vara riktigt säkra på.

Därför är det också rimligt att vi mer eller mindre förbereder oss och planerar för döden, genom att till exempel skriva testamente eller informera våra närmaste om eventuella önskemål gällande begravning och jordfästning.

Men trots att vi alla vet att vi ska dö är det påfallande många som förtränger detta faktum, och därmed också lämnar efterlevande i ovisshet och inte sällan i konflikter om allt ifrån vilken musik som ska spelas på begravningen till fördelning av arv.

Och trots att vi vet att döden kommer så vet vi inte när, bara att den kommer förr eller senare. Denna ovisshet ställer till det i vårt ordnade, inrutade samhälle där många liv styrs av fulltecknade kalendrar och ständigt pusslande för att dessa kalenderaktiviteter inte ska krocka med varandra eller andras kalendrar. Plötsliga händelser är svåra att knöka in i planeringen, till och med om händelsen är en anhörigs död.

I Sverige är det allt fler personer som begravs utan ceremoni. Antalet sådana begravningar har mer än fördubblats sedan 2012, och enligt begravningsentreprenörerna beror det på just fulltecknade kalendrar. Tiden finns helt enkelt inte, eller också är det för svårt att hitta ett datum som passar tillräckligt många av dem det angår.

Och begravningarna med ceremoni skjuts upp, Sverige är ett av de länder med allra längst tid mellan död och begravning, också detta tros bero på just fulla kalendrar. Enligt lag ska en död person begravas inom en månad. Lagen ändrades 2012, innan dess var det två månader som gällde. Direkt efter lagändringen kortades väntetiderna på begravning något men nu tenderar begravningarna att skjutas upp i samma utsträckning som innan den nya lagen trädde i kraft.

Begravningarna besöks också av allt färre personer.

Nu finns kanske inget som är direkt rätt eller fel när det kommer till hur vi hanterar död och sorg. Vi är alla olika och det som fungerar för en person fungerar inte för alla. Men de flesta inom psykologin är tämligen överens om att begravning eller minnesstund för de flesta är ett bra sätt att bearbeta och komma vidare i sorgen. Det finns undersökningar som visar att det bästa för sorgearbetet är när begravningen hålls åtta till tolv dagar efter att döden inträffat.

I ett samhälle där det mesta är hårt kontrollerat, inklusive vår tid, skulle döden kunna vara ett tillfälle att stanna upp, röja i kalendern och vara i nuet, även när det gör ont.

Och med tanke på att döden är oundviklig borde kanske alla någon gång om året fundera över sin egen död, och skriva ner eventuella önskemål. Inte minst för att underlätta för anhöriga som slipper försöka gissa om pappa ville kremeras eller inte, eller som börjar bråka för att mamma sa till ena dottern att hon ville att smörgåstårta skulle serveras på minnesstunden medan hon sa till till den andra att smörgåstårta är det värsta hon vet.

Döden försvinner inte för att vi inte talar om den. Om vi gör det däremot, kan den bli något enklare att hantera för dem som lämnas kvar.

Mer läsning

Annons