Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Vad hände med jämställdheten i valrörelsen?

Annons
Uppropet #tystnadtagning på Södra teatern i höstas. Foto: Jonas Ekströmer

Minns ni Feministiskt initiativ?

Minns ni valrörelsen 2014, när i stort sett alla riksdagspartier pratade om jämställdhet? När Gudrun Schyman och hennes rosa ballonger syntes överallt och hennes parti lyckades lyfta upp feminism på bordet så att inget parti vågade annat än att föra fram sin egen jämställdhetspolitik?

Minns ni #metoo?

Minns ni hösten 2017 när sociala medier svämmade över av vittnesmål från kvinnor världen över och medierna fylldes av upprop från olika yrkesgrupper och sammanslutningar i hela Sverige?

Känner ni till Svenska Akademien som det senaste halvåret kommit att symbolisera en äldre generations sista dödsryckningar för att krampaktigt hålla kvar i gamla hierarkier och sunkig sexism?

Har ni hört Sverigedemokraternas förslag om att sänka abortgränsen till vecka 12? Eller kanske Ebba Busch Thors (KD) prat om "genusflum"?

Valet 2018 borde utifrån dessa omständigheter ha varit öppet mål för Schyman och FI.

Men hon förblev osynlig, åtminstone jämfört med 2014. Mediedramaturgin lämnade helt enkelt inte plats för jämställdheten i år, då brott och straff, migration och vården stod högst på agendan.

Det måste ändå sägas vara märkligt, att jämställdhetsfrågorna i ljuset av #metoo inte fick mer plats, och att den plats som gavs handlade om att bakåtsträvare fick utrymme för direkt kvinnofientliga förslag.

Det måste också sägas vara märkligt att den feministiska regeringen inte tagit fler chanser att prata om just jämställdhet i valrörelsen.

Jag tror att många feminister är mycket besvikna. Och då menar jag inte endast dem som röstade eller tänkte sig att rösta på FI, utan feminister i alla partier. Under hösten och långt inpå våren kändes det som om något faktiskt höll på att hända.

Äntligen! Revolution! Och visst var det något som hände. Visst var det mycket som kom ut i öppen dager som länge varit instängt i slutna rum. Visst var det många som fick upp ögonen för den sexism och den övergreppskultur som tycks mer utbredd i Sverige än många förstått.

Men redan efter några månader började det talas om att #metoo-rörelsen hade gått för långt. Medierna övergick från att berätta om övergrepp och diskriminering av kvinnor till att rapportera om de (väldigt få) män som drabbats av #metoo genom uthängningar i medier.

Patriarkatet tycks ha djupare rötter än många hoppades i höstas. Gränsen för hur mycket vi kan diskutera jämställdhet utan att patriarkatet slår tillbaka tycks ha sjunkit avsevärt sedan i höstas.

När man trodde att unga kvinnor äntligen skulle tas på allvar, att män skulle tänka sig för innan de kom med oönskade inviter och tafs så måste kvinnor istället försvara aborträtten som om vi vore tillbaka på 60-talet.

Mer läsning

Annons