Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Vad ska vi göra åt bristen på arbetskraft?

Artikel 6 av 8
Tio frågor inför valet
Visa alla artiklar

Annons
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och statsminister Stefan Löfven på LO-kongress. Foto: Jonas Ekströmer

Det råder brist på arbetskraft i Sverige, både i det privata näringslivet och i den offentliga sektorn.

Trots detta kastar Migrationsverket titt som tätt ut kvalificerade personer som fyller viktiga funktioner i maskineriet, och de gör det på grund av byråkratiska petitesser. Detta när vi borde vara djupt tacksamma och skapa bästa möjliga förutsättningar för varje person som vill flytta hit och bidra i vårt samhällsbygge.

Det finns alltså pengar, men saknas anställningsbar personal.

I takt med att befolkningen blir allt äldre spås personalförsörjningen inom välfärden bli svårare att klara. I glesbygd ser man redan problemet, då det på många platser är svårt att få tag i både läkare och sjuksköterskor. Häromdagen meddelades att de som bor i Sorsele snart kommer att behöva resa 20 mil för att träffa tandläkare, på grund av tandläkarbristen. Det finns alltså pengar, men saknas anställningsbar personal.

Tittar man på framtidsprognoser är det många yrkesgrupper där bristen på arbetskraft kan bli ett problem.

För att klara välfärden kommer vi att behöva massor av nya lärare, läkare och sjuksköterskor.

Och för att näringslivet ska ha en fortsatt god tillväxt behövs ingenjörer och annan specialkompetens som det råder brist på i Sverige.

Sverige är nu inte det enda landet i världen som har det här problemet, varför konkurrensen om högutbildad arbetskraft är stor. Så vilka är våra morötter för att locka hit människor från andra delar av världen? Och hur ska vi se till att de som redan finns här får adekvat utbildning och arbete? För att inte tala om hur vi får exempelvis sjuksköterskor och lärare att stanna i yrket istället för att söka sig till andra branscher. Det offentliga måste bli en mer attraktiv arbetsgivare i takt med den ökade konkurrensen.

Klart är att vi genast måste sluta utvisa personer som redan arbetar här, istället för att som regeringen i knät på LO göra det ännu svårare för utlänningar att få jobb i Sverige. Det är orimligt att facket ska styra vår arbetsmarknadspolitik, och det lär knappast öka vår attraktionskraft för den som när funderingar att flytta hit.

Inte heller är det rimligt att lärare och läkare som fått asyl här blir taxichaufförer för att deras utbildning inte vidimeras.

I storstadsområdena slår företag med jämna mellanrum larm om bristen på bostäder, som gör att de inte kan erbjuda anställda från andra länder någonstans att bo. I glesbygd där det är synnerligen svårt att rekrytera vissa yrkesgrupper krävs andra incitament men grundläggande bör vara välfungerande infrastruktur.

Vad som också är oerhört svårt att förstå är att vi när vi står inför denna enorma framtidsutmaning behandlar ensamkommande asylsökande som vi gör. De är nämligen en grupp som om vi såg den som en resurs också skulle vara det. Ambitiösa starka personer (vilket visas av att de tagit sig hit), unga med många år i arbetslivet framför sig, och samtidigt mindre kostsamma att få ut i arbete än barn som föds i Sverige.

Istället ses de som ett stort problem som ska lösas, genom utvisningar, tillfälliga uppehållstillstånd och permanent osäkerhet som orsakar psykiska besvär och svårigheter att orka med skolgång, som också står i vägen för lyckad integration. Det är ett ofantligt slöseri med mänskliga resurser.

Det finns inga enkla sätt att lösa arbetskraftsförsörjningen i framtiden, men att inte ta vara på de resurser och möjligheter som erbjuds är en del av problemet, långt ifrån lösningen.

Alla artiklar i
Tio frågor inför valet
Annons