Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som i en spegel

Annons
Under förra veckan kom det från Utrikesdepartementet och Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet (NSU), en rapport kallad "Bilder av Sverige i utlandet". Spännande läsning så klart. Hur upplever japaner, amerikaner och mexikaner eller norrmän och finnar för den delen oss svenskar? Är det som vi själva anser som typiskt svenskt också det som andra länders medborgare förknippar med svearnas rike? Har vi ens själva en entydig bild av vad det är att vara svensk? Det där med att dansa likt grodor runt en midsommarstång, hur många idkar denna sysselsättning och hur många bor i stugor med vita knutar i dag?
Snarare är det väl så att det kan betyda väldigt mycket olika saker att vara svensk år 2005. Drottning Silvia får sitt tysk-brasilianska påbrå till trots anses som lika svensk som Kajsa Bergqvist eller Maud Olofsson. Doktor Alban lika mycket svensk som Christian Olsson eller Pär Nuder.
Generellt sett får vi nog säga att Sverige är tämligen känt i utlandet av naturliga skäl i större grad i våra närområden än i mer avlägsna länder framförallt i förhållandet till vår storlek. Jan Ove Waldner är superkändis i Kina och Hasselblads kameror känner varenda Japan till. Amerikaner förknippar Sverige med Annika Sörenstam och tusentals tyskar har spenderat semestern med en Henning Mankell bok i hängmattan. Uppenbart är att landets egen kultur och intressen påverkar den bild man har av Sverige. En sak återkommer dock, det är att produkter från välkända svenska företag som Ericsson och Volvo anses vara säkra och hålla hög kvalitet.
Av de nio svenskar som listas i rapporten som de mest kända är de sju första i följande ordning: Ingemar Bergman, Alfred Nobel, Olof Palme, Anna Lindh, Abba, Astrid Lindgren och Björn Borg antingen döda eller inte längre aktiva. På åttonde plats kommer kungafamiljen och nia kommer Sven-Göran Eriksson. Lite oroväckande kanske, hur länge kan ett land leva på gamla meriter?
En annan sak som återkommer är uppfattningen om Sverige som en rik välfärdsstat. Bilden av Sverige som det socialdemokratiska paradiset; en bild som åtminstone på hemmaplan har börjat krackelera ordentligt de senaste decennierna. Vi har själva börjat inse att allt vi gör här inte per automatik är bättre än allt man gör utomlands. Det är bra, då kanske spegelbilden av svensken som självgod äntligen kan motbevisas.

"Hur länge kan ett land leva på gamla meriter?

Mer läsning

Annons