Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ställ inte upp med Björklund i valet 2018

/
  • Folkpartiledaren Jan Björklund ser ut att få förnyat stöd av partiets landsmöte.

Annons

I torsdags gick tiden ut för Folkpartiets partidistrikt att nominera vem de vill se som partiets ledare de kommande åren. Bara Västerbotten vågade sticka ut och föreslå någon annan än Jan Björklund, nämligen Birgitta Ohlsson. Ohlsson var dock snabbt ute och förklarade att hon inte tänkte utmana Björklund.

Kanske var det klokt med tanke på att stödet för Björklund alltjämt är starkt, trots det dåliga valresultatet och sjunkande opinionssiffror. Att utmana Björklund och förlora skulle rimligen skjuta Ohlssons chanser att bli partiledare i ett senare skede i sank.

Samtidigt är det lite nu eller aldrig över partiledarvalet. Byter inte FP partiledare nu så avser partiet rimligen att Björklund ska leda partiet i riksdagsvalet 2018, för ju längre man väntar desto svårare blir det för en ny ledare att hinna bli bekväm i sin nya position. Det kommer inte att kännas särskilt fräscht.

En sak står klart: Folkpartiet befinner sig i kris. Det går förvissa att konstatera ytterligare en sak: FP:s problem är inte Jan Björklund. Eller rättare sagt: FP:s problem är inte enbart Jan Björklund.

Det är alldeles för oklart vad partiet står för och hur de olika profilfrågorna – skola, kärnkraft, försvar och feminism – hör ihop på ett naturligt sätt. En lång rad beslut på senare år gör att man också på goda grunder kan ifrågasätta hur det står till med den ideologiska kompassen, den tycks snurra hej vilt emellanåt. Det är till exempel obegripligt att ett liberalt parti inte var det parti som tydligast stod upp för individens personliga integritet när FRA-debatten härjade som värst. Och med tanke på de problem som finns på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden så borde partiet i regeringsställning ha krigat hårdare för att minska de regleringar som så effektivt stänger ute breda grupper från dessa marknader.

Det är tydligt att Jan Björklund efter åtta år som partiledare knappast är rätt person att leda den förnyelse som Folkpartiet är i behov av. En stor del av ansvaret faller på partiledaren när ett parti gör sitt sämsta val i modern tid, även om en partiledare givetvis inte ensam utformar partiets politik eller enväldigt bestämmer vilken strategi och vilka budskap partiet ska gå till val på.

Problemet är att det inte finns någon given efterträdare till Björklund.

ST har i ett flertal ledare argumenterat för att Birgitta Ohlsson bör ta över ledartröjan, men hon är långt ifrån någon enande kandidat som får liberaler av olika schatteringar att dra åt samma håll. Tvärtom är hon en polariserande kandidat; något av en person som man antingen älskar eller hatar. Ändå är hon, menar jag, det bästa valet.

Att välja en mellanmjölkskandidat som ska försöka vara alla till lags brukar sällan bli bra. Värt att minnas är att Björklund inte heller var okontroversiell när han valdes. För många socialliberaler var hans budskap och framtoning till en början ofta svåra att smälta.

När Ohlsson först gjorde sig ett namn i svensk politik, som ordförande för Liberala ungdomsförbundet runt millennieskiftet så var det med en framtoning som var ung och radikal. I dag är hon varken särskilt ung eller särskilt radikal.

Låt vara att hon inte heller är särskilt gammal, drygt 40 år, men när Kristdemokraterna leds av en 28-åring och Centerpartiet av en 32-åring, så skulle Ohlsson inte framstå som den ungdomliga partiledaren i gänget.

Ohlssons åsikter var radikala för 15 år sedan, men i dag tillhör mycket av det hon kämpade för glädjande nog mittfåran i svensk politik. I en tid när det till exempel inte var självklart för borgerliga politiker – inte ens för liberaler – att kalla sig för feminister så stod Ohlsson på sig. I dag finns det väl inte en partiledare som inte säger sig vara feminist, även om de naturligtvis gör det med olika mycket trovärdighet.

Om Folkpartiet åter vill locka fler kvinnliga väljare och om partiet vill kunna driva parollen feminism utan socialism med större trovärdighet så är Ohlsson det rätta valet. Det är synd att inte fler partidistrikt tycks ha sjukdomsinsikt nog att förstå att Björklund inte är rätt person att gå till val med 2018.

Mer läsning

Annons