Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Start för gubbarnas kamp

Annons
Det blir allt tydligare att det finns två lag i svensk politik. Ett röd-röd-grönt och ett orange lag. Det orange laget skulle i och för sig kunna beskrivas som blå-lila-grön-vitt men har ju själva valt orange som sin gemensamma färg. Lagen tävlar om makten över riket nästa år. Laguppställningen är dock fortfarande oklar vem som ska sitta på vilket departement är hos det orange laget osäkert, men det är självklart att alla fyra borgerliga partier ska dela på nöjet. Hos det röd-röd-gröna laget vet ingen vem som ska befolka Rosenbad, socialdemokraterna ensamma eller tillsammans med ett eller två av de övriga partierna? I bästa fall kanske väljaren får reda på detta innan tredje söndagen i september nästa år, även om det nog är bäst att vara skeptisk.
Vinner lag orange valet så finns några redan inmutade statsrådsposter. Folkpartiet verkar ha strategin klar och vara bäst på att inteckna poster i förväg. Skoltalesmannen Jan Björklund blir som allra minst skolminister men förmodligen utbildningsminister. Justitieutskottets nuvarande ordförande Johan Pehrsson lär ju bli justitieminister. Dock är det oklart vad partiledare Lars Leijonborg vill göra i en framtida regering.
Moderaterna verkar endast koncentrera sig på statsministerposten och att bli största borgerliga parti. Det är en rätt tråkig strategi, om än trolig. För nu är det två rätt trista snubbar som leder de bägge lagen Fredrik Reinfeldt som härförare för det ena och statsminister Göran Persson för det andra. Ingen vågar sig på ett överraskande tilltag som att exempelvis föra fram Sveriges första kvinnliga statsministerkandidat. Reinfeldt skulle förmodligen vinna på att ta ett steg tillbaka och låta centerpartiets Maud Olofsson få utrymme, men är förmodligen för feg (och är kanske rätt sugen på det största skrivbordet hos statsrådsberedningen och bostad vid Norrström). Men det vore spännande att se vad som händer i denna tid av stormande debatter kring jämställdhet om de borgerliga hade en kvinna vid rodret. Huruvida Maud Olofsson själv vill eller om hon kan växa i samma takt som hittills i rollen är också tveksamt. Men det vore skoj.
Bägge lagen har också i största allmänhet svårt att få fram bra kvinnliga statsråd. I den nuvarande regeringen finns få, om ens någon, statsmannalik kvinna för vem kan egentligen tänka sig Lena Hallengren eller Lena Sommestad som statsminister? Dock kan nuvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin mycket väl platsa på posten. Men det innebär att Persson själv måste maka på sig, och det väldigt snart eftersom socialdemokraterna har kongress redan i november. Att miljöpartiets Maria Wetterstrand skulle bli statsminister är nog lika troligt som att algblomningen i Östersjön uteblir nästa sommar. I världens mest jämställda land har vi aldrig haft en kvinnlig statsminister. Det vore tufft om det orange laget vågade ta chansen. Men föga troligt.

Mer läsning

Annons