Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Statsministern vet inte och facket vill inte

/
  • Statsminister Stefan Löfven (S) måste ta tag i integrationsproblemen.

Nödvändigheten att snabbt förbättra integrationen har aldrig varit större, men regeringen saknar både handlingskraft och till stor del också svar.

Annons

Detta var det oavsiktliga besked som statsminister Stefan Löfven i veckan gav i en intervju i Dagens Nyheter (15/12). Visst efterlyste han bland annat fler handslag över blockgränsen men "exakt vad som ska göras för att integrera de nyanlända har han inga färdiga svar på", summerade DN:s journalist.

Det är synd, och S kan av allt att döma inte stödja sig på LO i frågan. Där är ingångsvärdet att inga ingångslöner ska sänkas och att låglönekonkurrens ska bannlysas. Facklig go home-solidaritet, om man så vill.

Löfven vet inte och facket vill inte.

Där står vi nu, med rekordhög invandring och en nationalekonomisk expertis som talar för döva öron. Samtidigt tenderar den sakliga debatten om invandring och ekonomi ständigt att överröstas. Det är också synd, för debatten är viktig.

Under torsdagen reagerade exempelvis nationalekonomen Andreas Bergh i ett blogginlägg mot ett antal opinionsbildare som driver tesen att den svenska integrationen inte alls är misslyckad.

Bergh, som själv har skrivit en flitigt citerad studie om sysselsättningsgapet mellan inrikes födda och utrikes födda, uppskattade inte att pekas ut som upphovsman till en "absurd myt". I synnerhet inte när det otvetydigt stämmer att gapet är betydande, vilket ingen förnekar.

I en efterföljande diskussion på Twitter kunde dock ett visst samförstånd uppnås. Sandro Scocco, som är Arena idés chefekonom och tillika en av Berghs kritiker, påpekade exempelvis att citatet om absurd myt var en poddrubrik och således inte något som Scocco själv hade sagt.

Men samtidigt, kontrade Scocco, kunde man fråga sig om det verkligen var rimligt att som Institutet för Näringslivsforskning (till vilket Bergh är knuten), skriva att Sverige är "sämst på integration". Sysselsättningsgapet var ett viktigt mått, men det gapet kunde rimligen inte vara det enda man borde ta i beaktande om man vill fastställa vilket land som är "sämst".

Det argumentet kunde Bergh köpa, även om han vidhöll att sysselsättningsgapet är ett mer relevant mått. Plötsligt gick det att resonera och räta ut oklarheter, på ett sätt som så gott som aldrig är fallet när grälsjukan – vår tids folksjukdom – tar överhanden.

I veckan formulerade även Joakim Ruist, som är nationalekonom med inriktning på effekterna av invandring, ett intressant blogginlägg (16/12) som nyanserar bilden.

Visst har Sverige det största sysselsättningsgapet inom OECD, men vi har också en hög andel flyktinginvandrare. Detta gör att jämförelsen med länder där invandringen primärt utgörs av arbetskraftsinvandring blir aningen skev, påpekar Ruist. Dessutom har vi hög sysselsättning bland infödda, vilket också måste vägas in när internationella jämförelser görs.

När Ruist smalnar av gruppen till mer jämförbara länder, och jämför sysselsättningsgapet mellan infödda och utomeuropeiska invandrare, förändras dock bilden. Plötsligt är det Nederländerna, Belgien och Danmark som hamnar i dålig dager. "De har nästan lika stora sysselsättningsgap som Sverige, trots betydligt lägre andelar nyanlända flyktingar", konstaterar forskaren.

Vad ska vi dra för slutsatser av allt detta? Ska vi vara nöjda med ett sysselsättningsgap som redan är stort och som måste antas växa ytterligare till följd av 2015 års rekordinvandring?

Rimligen inte. Vad kan då göras?

I en intervju i Dagens Nyheter (17/12) pekar Ruist på behovet av fler låglönejobb. "Vi har gjort så mycket annat: SFI, utbildning, riktade arbetsmarknadsinsatser. Oavsett vad vi försöker göra så kommer vi inte så långt. Det blir allt mer tydligt att det måste vara de här höga lönerna som står i vägen", menar Ruist. Bland ekonomer är han långt ifrån ensam om att peka på lönestrukturen som ett problem.

Man bör givetvis ha rimliga förväntningar på vilka sysselsättningseffekter som uppkomsten av låglönejobb kan ge, men att kategoriskt avvisa möjligheten framstår som direkt oansvarigt ur integrationssynpunkt.

Därför finns det – tyvärr – stor risk att en velig socialdemokrati och en motsträvig fackföreningsrörelse kommer att göra integrationen en direkt otjänst.

Mer läsning

Annons