Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Supervalåret till handlingarna

/
  • Även i Sundsvall präglades valrörelsen av demonstrationer som i det här fallet människor som vänder ryggen mot Jimme Åkesson (SD) när han talar på torget.

Det blev mycket riktigt ett supervalår, som ända in i det sista var nära att gå över tiden in i nästa år i och med det aviserade extravalet som till mångas lättnad och andras förargelse inte blir av.

Annons

Det första valet detta supervalår, det till EU-parlamentet, var inte det som fick flest rubriker eller störst uppmärksamhet. Fortfarande tycks Bryssel och Strasbourg ligga lite för långt bort för att vi i Sverige riktigt ska engagera oss. Detta trots att besluten som fattas i EU påverkar oss dagligen i vår vardag. Kanske upplevs byråkratin för snårig och beslutsapparaten för utdragen. Men framför allt är det nog så att svenska massmedier inte är tillräckligt kunniga, engagerade och pedagogiska när det kommer till att beskriva arbetet i Europaparlamentet.

I år hade valet dessutom konkurrens av de inhemska valen till riksdag, landsting och kommuner. Partierna valde helt enkelt att lägga krutet och pengarna på höstens val, även om det såklart fanns ett fåtal engagerade personer som även inför EU-valet satsade ända in i kaklet och ända in i parlamentet. Piratpartiet åkte ut och Feministiskt initiativ släpptes in. In i parlamentet kom även Sverigedemokraterna med två mandat. Vad dessa nyinvalda personer haft för sig sedan dess har det inte rapporterats särskilt mycket om, eftersom den politiska rapporteringen snabbt riktade in sig på höstens val. Dock kan konstateras att de högervindar som blåste i Europa och ökade andelen högerextrema i parlamentet också blåst i Sverige.

Valupptakten i Almedalen präglades av dagliga möten från nynazistiska Svenskarnas Parti och motaktioner från olika antirasistiska organisationer. För samtidigt som rasismen blivit rumsren i delar av Europa har den antirasistiska rörelsen växt sig stor och stark i Sverige. Också på parlamentarisk nivå är antirasismen stark och här skiljer sig Sverige från grannländerna när det kommer till att inte normalisera de högerextrema åsikterna. Ska man tala om vågrörelser kanske man ska tala om den feministiska vågen, den rasistiska, och den antirasistiska vågen som yttrade sig i mängder av demonstrationer och protester inte minst vid de åtskilliga torgmöten som hölls av Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.

Den feministiska vågen personifierad av Gudrun Schyman lyckades inte storma in i riksdagen, men feminism och jämställdhet var på allas läppar och kom att prägla valrörelsen, om än inte i lika hög grad som migrationsfrågan. Tyvärr hamnade migrationen i centrum för snart sagt varje debatt inför riksdagsvalet, och i stället för att debattera sakpolitik och skillnader mellan blocken kom en stor del av debatten att handla om alla mot SD. Något som präglat även eftervalsdebatten och orsakat visst regeringskaos för att slutligen landa i decemberöverenskommelsen.

Regeringskaoset beror naturligtvis inte endast på Sverigedemokraterna. Det handlar om att vi fick en svag regering utan tillräckligt starkt stöd i riksdagen. Det har surrats om en vänstervåg, en vänstervåg som inte märktes i valresultatet. Valets vinnare var inte de som det gick bäst för, utan dem som det gick minst dåligt för. Åtminstone om vi talar riksdagsval. I Sundsvall fick vi en stabil majoritet efter en mandatperiod av parlamentariskt kaos.

Valrörelsen präglades i övrigt av vänsterns mantra om att något gått sönder i Sverige, medan Alliansen fokuserade på regeringsduglighet. Löfven lät ingen veta med vem han tänkte samarbeta vid en eventuell valvinst, medan Alliansen höll sig till sina säkra kort. Omvärlden häpnade när Sverige slutligen valde bort Reinfeldt och "Europas bäste finansminister" Borg till förmån för de osäkra korten Löfven och Andersson.

Det är svårt att svara på vad vi om tio år eller trettio kommer att minnas från det gångna året, och vad som kommer att noteras i framtidens historieböcker.

Det skulle kunna vara något som är svårt att i dag se klart. Det skulle, beroende av vad som händer framgent, kunna vara det faktum att främmande makter tog sin i på svenskt territorium både i luften och under vatten. Det skulle också kunna vara de högerextrema framgångarna i hela Europa. Frågan är om vi senare ska minnas just 2014 som året då vi tvingades vänja oss vid att se djup fattigdom på våra gator, eller om händelser längre bort, så som konflikterna i Mellanöstern eller i Ukraina, kommer att prägla även vår historieskrivning.

Mer läsning

Annons