Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svend Dahl: Därför blev vi alla konservativa helt plötsligt

Annons
En stor majoritet menar att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor, istället för att lösa faktiska samhällsproblem. Bild: Johan Nilsson/TT

Det kan kännas som en politisk evighet sedan, men det handlar om fyra år. Det var juni 2014. Partiet som var på allas läppar hette Feministiskt initiativ. Det talades om en rosa revolution och Fi tycktes under några månader utgöra normen i samhällsdebatten.

Att få de unga storstadsväljarnas stöd sågs som ett tecken på att man var i takt med samtiden. Det fanns inte ett samhällsproblem som inte gick att lösa med rätt attityd och ett genussekretariat.

Drygt ett år senare grät Miljöpartiets språkrör och polisen började kontrollera pass vid Öresundsbron.

Att politiska eliter har en radikalare syn än väljarna i många frågor.

Återgången till en restriktiv migrationspolitik och att frågor om försvarets och polisens förmåga att sköta sina uppgifter hamnat högt på väljarnas agenda beskrivs ofta som en konservativ våg. I boken “Bakslaget” (Timbro) beskriver opinionsanalytikern Markus Uvell den utbredda pessimism kring samhällsutvecklingen som finns bland väljarna. Även bland dem med högst utbildning, gruppen som generellt sett är mest optimistisk, är pessimisterna fler än optimisterna.

Uvell kopplar pessimismen till att svenska politiker under lång tid drivit en radikalare politik än vad väljarna önskat. Den liberala migrationspolitiken är ett uppenbart exempel. Men Uvell pekar också på hur frågor kring identitetspolitik kopplad till kön och etnicitet samt en moraliserande hållning i fråga om klimatförändringar kommit att få stort utrymme i samhällsdebatten. Tidsmässigt har detta sammanfallit med polis-, försvars- och migrationskriser. Det är sannolikt så man bör förstå att 74 procent i Uvells undersökningar menar att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor.

Svenska väljare har knappast gått och blivit reaktionärer.

Att politiska eliter har en radikalare syn än väljarna i många frågor, och ser det som en del av sin roll att förändra människors värderingar, är i sig varken nytt eller underligt. I den praktiska politiken behöver radikala eliter däremot tillämpa försiktighetsprinciper för att klyftan inte ska bli för stor.

För den som vill se en liberal migrationspolitik, och skapa legitimitet för en sådan, är det därför sannolikt viktigt att betona egenförsörjning och värderingsmässig och språklig integration.

På motsvarande sätt kan pappamånaderna ses som ett instrument att successivt förändra attityder och skapa ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten, utan att gå emot den stora opinion som motsätter sig en individualisering.

Svenska väljare har knappast gått och blivit reaktionärer. Men de i internationella jämförelser livstilsliberalt sinnade svenskarna är heller inte en samling kulturradikala samhällsomstörtare. Däremot har de flesta en önskan om att vardagen ska fungera och att politiken ska ha förmåga att lösa konkreta samhällsproblem.

Det kan beskrivas som en konservativ våg, i varje fall jämfört med samhällsdebatten för fyra år sedan. Men det skulle också kunna vara beskrivningen av ett helt normalt samhälle.

Svend Dahl

Chef för Liberala nyhetsbyrån

Mer läsning

Annons