Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sveriges näringsliv behöver fler snillen

/
  • Årets Nobelpris i fysik tilldelas japanernaa Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura.

Annons

Den senaste veckan har världens blickar vänts mot Sverige. Inte primärt för att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring valde att förbigå utrikesnämnden och meddela att Sverige ska erkänna Palestina som en suverän stat, utan för att mottagarna av årets Nobelpris har tillkännagetts.

I år har några av prisen varit ovanligt begripliga: Led-lampans uppfinnare ska i december motta fysikpriset; medicinpriset går till forskare som har kartlagt lokalsinnet och fredspriset går bland annat till 17-åriga Malala Yousafzai som med stort mod kämpat för flickors rätt att gå i skolan i ett benhårt patriarkalt samhälle som Pakistan. Kemipriset är som vanligt närmast obegripligt för en lekman.

En annan sak som, tyvärr, också är som vanligt är att inga svenska forskare prisas. Jag menar förstås inte att svenskar ska ha förtur till priserna, snarare att det är tråkigt att svenska forskare uppenbarligen sällan bidrar till de verkligt banbrytande upptäckter som föräras något av Nobelprisen.

Naturligtvis är det till del en effekt av att Sverige är ett litet land och därmed har både färre forskare och mindre resurser än till exempel USA, ett av de länder vars medborgare oftast premieras (förutom i litteraturklassen där Svenska Akademien på senare år obegripligt nog inte tycks uppskatta vare sig de stora amerikanska berättarna – Joyce Carol Oates, Philip Roth och Don DeLillo till exempel – eller en första klassens poet som John Ashbery). Men i år är två av mottagarna av medicinpriset från Norge, ett land som är mindre än Sverige, så det är inte omöjligt för små länder att hävda sig. Det säger alltså, åter tyvärr, något om kvalitén på de svenska lärosätena.

När världens universitet rankas – en uppgift som i och för sig är närmast omöjlig att göra på ett helt rättvisande sätt, men ändå – så är det bara ett svenskt universitet som verkligen har chans att placera sig hyfsat högt upp: Karolinska institutet. Stora lärosäten som universiteten i Lund, Uppsala och Stockholm finns i bästa fall med i botten på topp 100-listan.

Folkpartiet hade i valet 2010 en affisch med texten "Sverige ska vinna Nobelpris, inte bara dela ut dem". Affischen blev med viss rätt utskrattad, Nobelpris kommenderas naturligtvis inte fram av politiker, men ambitionen är det inget fel på. Ska Sverige fortsätta att vara ett konkurrenskraftigt land i framtiden är betydande satsningar på forskning och utveckling både alfa och omega. Viktigt att komma ihåg är att det inte nödvändigtvis måste ske i statlig regi, det svenska näringslivet lägger stora summor varje år på forskning och på att ta fram nya produkter.

Än i dag lever Sverige i hög grad på de så kallade snilleföretagen, till exempel Ericsson, AB Separator (dagens Alfa Laval) och SKF, som grundades ungefär när 1800-talet övergick i 1900-tal. Det är företag som har lyckats behålla sin relevans på världsmarknaden genom just forskning och utveckling, något som i sin tur kräver välutbildade och kreativa anställda.

Mer problematiskt är att endast något enstaka företag på Stockholmsbörsen storbolagslista – det som brukar kallas OMXS30 – är grundat de senaste decennierna. Det grundas helt enkelt för få nya svenska snilleföretag. Det ligger när till hands att anta att det bland annat beror på att det utbildas för få snillen på våra universitet och högskolor.

Mer läsning

Annons