Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta det socialliberala dilemmat i integrationspolitiken på allvar

/

Det finns olika sätt att se på sysselsättningsgapet mellan utrikes- och inrikesfödda. Men att klyftan bör slutas anser så gott som alla.

Annons

Frågan är bara hur detta ska gå till. Räcker det med finjusteringar inom den befintliga samhällsmodellens ramar? En utbildningsinsats här och en omfördelning där. Det vill säga åtgärder av det slag som återfinns i regeringens strategi för hållbart asylmottagande.

Eller krävs det något slags systemskifte? Låglönejobb, sänkta bidrag och krossade fackföreningar. Det vill säga konsekvenser av det slag som SD-politiker länge har varnat för att invandringen kommer att leda till, och som socialliberaler och socialdemokrater känner motvilja mot att driva igenom.

Samtidigt är utvecklingen mot parallella samhällen ingenting som går att negligera. Låt oss kalla detta för det socialliberala dilemmat, även om problemet givetvis är aktuellt även för andra.

Ett nytt slags utanförskap tycks kräva åtgärder som ur socialliberal utgångspunkt framstår som obekväma. Detta samtidigt som det framstår som minst lika otänkbart att landa i slutsatsen att fler av världens utsatta borde stängas ute bara för att vi i Sverige ska slippa att få våra cirklar rubbade.

Dilemmat kan hanteras på olika sätt.

Ett sätt är att förneka dess existens, och därmed knuffa alla obekväma beslut ut ur synfältet. Stor kraft kan exempelvis ägnas åt att bekämpa meningsmotståndare som föreslår en mer "villkorad öppenhet", samtidigt som de egna konkreta förslagen på lösningar uteblir.

Ett annat sätt att förhålla sig till dilemmat är att erkänna dess existens, men välja den väg som går via minskat flyktingmottagande. Viljan att lämna den svenska modellen orörd får i sådana fall motivera en ideologisk fanflykt.

Man kan givetvis tycka att det inte är något problem att ingångslönerna är höga samtidigt som de enkla jobben rationaliseras bort. Men den som håller med om problembeskrivningen, och vidhåller att politiken ska ta en social hänsyn, bör rimligen erbjuda ett alternativ.

Att leverera konkreta förslag – och inte bara moraliserande utläggningar, uthängningar och illustrationer av den egna godheten – är helt nödvändigt om integrationen ska förbättras samtidigt som migrationspolitiken ska förbli liberal. Det socialliberala dilemmat ställer krav på tankearbete, inte undanflykter.

Socialliberaler som inte förmår att bidra med tillräckligt konkreta inspel bör inte bli förvånande om deras inflytande över den politiska utvecklingen gradvis minskar.

Därför vore det förmodligen en god idé att titta närmare på exempelvis Kristdemokraternas idé om kraftigt höjda grundavdrag. KD:s förslag, som presenterades i december 2014, gick ut på att nyanlända under de första fem åren i landet skulle få ett "etableringsavdrag" som skulle göra det möjligt att tjäna 100 000 kronor per år utan att behöva betala inkomstskatt.

Typiskt nog motiverades förslaget med argumentet att det skulle öka drivkrafterna att arbeta. Men med en mer generell höjning av grundavdraget skulle åtgärden sannolikt få en direkt effekt på ingångslönerna – som skulle kunna sänkas markant utan att individen skulle få mindre pengar i plånboken.

Effekterna i form av bland annat så kallade tröskeleffekter och minskade skatteintäkter för staten behöver självfallet analyseras mer ingående, men exemplet illustrerar nödvändigheten i att socialliberaler lägger sig på minst samma konkretionsnivå som de partier och debattörer vi gärna kritiserar.

När KD:s integrationspaket presenterades var vi många – inklusive undertecknad – som fnös lite för snabbt och lite för kategoriskt. Vad vi i stället borde ha gjort var att stanna upp och återkomma med ett bättre förslag.

Ett socialliberalt koncept som människor kan känna tilltro till och som bär hela vägen.

Mer läsning

Annons