Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Vågar Sverige delta i kriget mot Islamiska staten

Annons

Att franska stridsflyg bombar IS-fästen i syriska Raqqa och att det pågår en massiv terroristjakt efter terrorattacken i Paris är knappast att betrakta som särskilt överraskande. Detsamma gäller de höjda kraven på mer resurser och strängare lagar för terrorbekämpning.

Visst finns det en uppenbar risk att Frankrike nu förblindas av hämndbegär, att jämföra med USA:s reaktion på elfte september-attacken, men i västvärldens rättstänkande finns det en stor acceptans för att vidta långtgående motåtgärder vid synnerligen allvarliga terrorbrott.

Ja, vid den här typen av övergrepp mot en hel nation utfärdas ett slags carte blanche som under normala omständigheter hade väckt en rad protester.

De franska reaktionerna visar även vilken resiliens, förmåga till återhämtning, det finns i de västerländska samhällena. Extremisternas övergrepp kan skada och skaka om mäktiga nationer, men med terrorattentat går det inte att förändra maktbalansen i världen. Det franska flygvapnets bombräder måste förstås utifrån det perspektivet.

Poängteras bör att det inte är med vedergällning från luften man bygger en säkrare och tryggare värld. Kriget i Syrien och Irak måste få ett slut. Den destabiliserade regionen kräver ett långsiktigt engagemang från väst, där truppinsatser på marken tyvärr är nödvändiga innan ett återuppbyggnadsarbete kan vidta. I detta arbete måste även små nationer aktivt bidra efter förmåga såväl civilt som militärt.

Svensk träning av kurdiska peshmerga-förband, soldaterna som strider i frontlinjen mot IS, är i dagsläget att betrakta som ett ytterst begränsat åtagande.

Ett fenomen som det pratas alltför lite om är den specialisering vi ser börjar växa fram i Europa med anledning av oroshärdarna i Mellanöstern och flyktingströmmarna därifrån. Det vi ser är hur vissa nationer genomför militära insatser i området samtidigt som andra nationer har utvecklats till mottagningsländer.

Noterbart i sammanhanget är att det i Sverige förs omfattande diskussioner om harmonisering av flyktingmottagandet men sällan talas om att samma harmonisering bör ske beträffande de militära insatserna. Attityden tycks vara att krigföring ska överlåtas till andra europeiska stater alternativt USA och Ryssland.

Om världssamfundet kan enas om att agera med kraft mot IS på deras hemmaplan Bör då inte också Sverige delta?

Läs även: Vi ska hjälpa dem som flyr. Men framför allt måste mördarna stoppas

Mer läsning

Annons