Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tory på väg ut ur svackan

/

Annons
Det är som med frågan om hönan och ägget. Har det brittiska Torypartiets långa svacka sedan mitten av 1990-talet tvingats fram av Tony Blairs politiska geni? Eller har Blair och Nya Labour kunnat solodansa just därför att de konservativa varit så försvagade av interna stridigheter och eurofobi?
Ingen kommer ihåg en tvåa heter det inom idrotten. Inom politiken kunde man säga: ingen kommer ihåg en oppositionsledare. Det brittiska Torypartiet har under de senaste åren enbart haft oppositionsledare. Kanske är det därför så svårt att komma ihåg namnen på dem. Även om de konservativa krympte Labours parlamentsmajoritet väsentligt vid valen tidigare i år, så är de nu inne på sin tredje raka mandatperiod i opposition. Att vara utestängd från makten sliter på en partiorganisation, idéarbetet tryter, moralen sjunker risken är att ytterfalanger tar över som saknar känsla för väljarnas vardag.
Torypartiet har varit ett typexempel på en sådan utveckling, men nu kan något vara på väg att hända. Efter en långvarig och massmedialt ovanligt öppen strid om partiledarposten lutar allt mer åt att 39-årige David Cameron väljs till konservativ ledare efter den avgående 64-årige Michael Howard.
David Cameron brukar betecknas som förnyaren bland kandidaterna, en potentiell konservativ motsvarighet till Tony Blair. Någon som förstår sin tid och vill föra sitt parti in i den. Han gjorde ett mycket karismatiskt intryck på partiets kongress häromveckan med ett lovordat tal som uppmanade Tory till självkritik, omprövning och ett vitaliserat ideologiskt nytänkande. Det var inte bara en underförstådd kritik av de senaste tio årens konservativa idémässiga ökenvandring, utan också en vädjan till partiet att inte återigen försöka lansera en floppad framtoning i nytt omslag. Om Tory ska kunna återvinna positionen som regeringsbärande parti måste man attrahera de mittenväljare som slukats av Nya Labour.
Förvalskampanjen har annars varit som en provkarta över Torypartiets olika strömningar, grupperingar och möjliga utvecklingslinjer. Kvar som siste utmanare till Cameron står 57-årige David Davis som har en mer konservativ framtoning. Att välja honom vore att fullfölja linjen från de senaste åren. Inget skulle glädja Tony Blairs trolige efterträdare Gordon Brown mer.
Torypartiet måste komma bort från sin Europafientlighet och sina populistiska utspel mot invandring, och man måste äntligen befria sig från Margeret Thatchers svävande ande, bli ett parti som söker inspiration någon annanstans än i drömmar om en svunnen maktera.
På samma sätt som Blair förändrade Labour och drog det ut ur gamla socialistiska dogmer som hade förlorat all trovärdighet måste en ny Toryledare skaka om sitt parti, förändra det också om det riskerar att väcka starka interna protester. David Cameron verkar ha förutsättningar att göra den brittiska oppositionen intressant igen.

Mer läsning

Annons